11 år

När pappa var lika gammal som jag är nu, fick han en försenad julklapp i form av en lintottig son. Jag fick en Jamie Oliver stekpanna. Jag blev glad, det är inte det. Det är inte alls säkert att jag skulle bli lika glad om jag fick en son. Mest eftersom jag inte skulle fatta var han kom ifrån. Strandad på landet som jag är. Icke omringad av testosteronstinna bönner som jag är. Rädd för det okända som jag är.

Det jag menar är att jag tror på det gamla uttrycket "livet rinner mellan fingrarna". Och kanske ser jag mig själv långsamt förvandlas till den skogstokiga tanten i lilla huset som inte rådde bot på tiden. Som ena dagen dansar med sina vänner på stengärdet, men som andra dagen vaknar upp med en sjuhelvetes ågren och vänsterfoten rejält nerkörd i ett sugande gyttjehål. Fast för alltid, mitt i epicentrum för de som inte hann med sina liv i tid.

Nåja. Det jag egentligen skulle få fram med min text är att det idag är 11 år sedan min pappa låg som en kippande fågelunge med uppsvälld mage och drog sina sista andetag. Det var det jag skulle få fram, men det spårade visst ur i vanlig ordning.

Försvarsmekanismer.

Kopiera pasta

När jag blundar ser jag insidan på andra sidan

Jag börjar gråta för ingenting. Inte när ni ser, men annars. Också den här kvällen har varit att titta ut genom ett regnpiskat fönster. Först hunden som ramlade ner i ett hål av glöd och flickan som såg livet flyga ut genom ögonen och in i något annat. Sedan grisen som blev lite till sig och fick svansen avklippt för att trängseln i slakthuset inte tillät glada viftningar. Ont skulle det göra på medgrisarna. Om svansen träffade dom. Ont. Snipp snipp. Och dörrarna ut, antar jag, gick inte att öppna.

Sen kastrering utan bedövning. Snipp snipp. Mindre ont än en svansviftning. Kanske.

Och ondska fan överallt där människan staplar fram och till sist ett helt gäng döda kroppar i snön som tvingades gnaga på varandra. Lite Jesus Maria på det och baljan skvalpar över där under tevebordet.

Nu behöver jag ligga horisontellt. Man skäms bättre som människa då.

Fransjävlar

Vi kan säga så här. ARGGGGH!!!

Kollade just på Mon fils à moi och till sluttexterna rann skön musik...."I am melting on your fingers". Paus, play, paus. Penna, papper. Chocolonely. Google google GOOGLE. Jävla Tony Chocolonely. Google Fortuny, Durmont, Quermalet. Tusen år senare, the Married Monk. Tony jävla Chocolonely igen. Hemsidor som är slut, franska band i det fördolda. Inga förbannade Pretty Lads. Jag vill ha Christian Quermalet. Chocolonely. Utan Tony!

Den som kan hitta den låten till mig vinner en prenumeration av gud vet vad. Tack och gonatt.

Ett nytt år - same old same old

En märklig känsla av ingenting i två dagar nu. Och den där olusten som kommer av att inte veta om ingentinget är på riktigt eller inte. Orden som upprepas gång på gång tills varje betoning övertygar dig om att det är bättre att inte veta.

Plötsligt ser du var alla liknelser mellan tillstånd och vacuum kommit ifrån. Från det här. Den här. Känslan. Du sträcker ut dina fingrar och vänder handflatan uppåt. Drar handens rygg över froststjärnorna på trägrinden. Vagt känner du en kyla som varken är kall eller varm. En nyans av gnistrande färger, vilken som. Men om den gör ont eller kittlar skönt. Det vet du inte.

Det ska vara något nytt nu. Kanske är det det som kommer. Tyngdlagen får avgöra.