R.I.P. sen då

Om två veckor är det vintertid igen. Sen bara november, december kvar och jag vet redan nu hur det blir. På den sista dagen ligger jag raklång på marken, ser hur de blå stjärnorna sprakar sig loss från himlen, hur de långsamt dalar ner på min utsträckta tunga och sen möter sitt öde i helvetesgapet! För då är året slut och jag lovar att det ska kännas. I magen och i hela kroppen ska det kännas – utifrån och in och runt runt. Så mycket ska det kännas att andningen som upphörde någon gång, jag minns inte exakt när, kommer viska till mig att nu kan jag ju börja leva igen om jag känner för det. Och äntligen kommer jag riva sönder det blinkande frågetecknet mitt i boken och fortsätta på en helt annan sida och faktiskt förlåter jag Emit för att vara en elak jävel så länge som han bara låter tiden gå fort som sjutton nu. Så att det här året som blev det ynkligaste hittills kan få lägga sig ner och döden dö.