11 år

När pappa var lika gammal som jag är nu, fick han en försenad julklapp i form av en lintottig son. Jag fick en Jamie Oliver stekpanna. Jag blev glad, det är inte det. Det är inte alls säkert att jag skulle bli lika glad om jag fick en son. Mest eftersom jag inte skulle fatta var han kom ifrån. Strandad på landet som jag är. Icke omringad av testosteronstinna bönner som jag är. Rädd för det okända som jag är.

Det jag menar är att jag tror på det gamla uttrycket "livet rinner mellan fingrarna". Och kanske ser jag mig själv långsamt förvandlas till den skogstokiga tanten i lilla huset som inte rådde bot på tiden. Som ena dagen dansar med sina vänner på stengärdet, men som andra dagen vaknar upp med en sjuhelvetes ågren och vänsterfoten rejält nerkörd i ett sugande gyttjehål. Fast för alltid, mitt i epicentrum för de som inte hann med sina liv i tid.

Nåja. Det jag egentligen skulle få fram med min text är att det idag är 11 år sedan min pappa låg som en kippande fågelunge med uppsvälld mage och drog sina sista andetag. Det var det jag skulle få fram, men det spårade visst ur i vanlig ordning.

Försvarsmekanismer.

Kopiera pasta

När jag blundar ser jag insidan på andra sidan

Jag börjar gråta för ingenting. Inte när ni ser, men annars. Också den här kvällen har varit att titta ut genom ett regnpiskat fönster. Först hunden som ramlade ner i ett hål av glöd och flickan som såg livet flyga ut genom ögonen och in i något annat. Sedan grisen som blev lite till sig och fick svansen avklippt för att trängseln i slakthuset inte tillät glada viftningar. Ont skulle det göra på medgrisarna. Om svansen träffade dom. Ont. Snipp snipp. Och dörrarna ut, antar jag, gick inte att öppna.

Sen kastrering utan bedövning. Snipp snipp. Mindre ont än en svansviftning. Kanske.

Och ondska fan överallt där människan staplar fram och till sist ett helt gäng döda kroppar i snön som tvingades gnaga på varandra. Lite Jesus Maria på det och baljan skvalpar över där under tevebordet.

Nu behöver jag ligga horisontellt. Man skäms bättre som människa då.

Fransjävlar

Vi kan säga så här. ARGGGGH!!!

Kollade just på Mon fils à moi och till sluttexterna rann skön musik...."I am melting on your fingers". Paus, play, paus. Penna, papper. Chocolonely. Google google GOOGLE. Jävla Tony Chocolonely. Google Fortuny, Durmont, Quermalet. Tusen år senare, the Married Monk. Tony jävla Chocolonely igen. Hemsidor som är slut, franska band i det fördolda. Inga förbannade Pretty Lads. Jag vill ha Christian Quermalet. Chocolonely. Utan Tony!

Den som kan hitta den låten till mig vinner en prenumeration av gud vet vad. Tack och gonatt.

Ett nytt år - same old same old

En märklig känsla av ingenting i två dagar nu. Och den där olusten som kommer av att inte veta om ingentinget är på riktigt eller inte. Orden som upprepas gång på gång tills varje betoning övertygar dig om att det är bättre att inte veta.

Plötsligt ser du var alla liknelser mellan tillstånd och vacuum kommit ifrån. Från det här. Den här. Känslan. Du sträcker ut dina fingrar och vänder handflatan uppåt. Drar handens rygg över froststjärnorna på trägrinden. Vagt känner du en kyla som varken är kall eller varm. En nyans av gnistrande färger, vilken som. Men om den gör ont eller kittlar skönt. Det vet du inte.

Det ska vara något nytt nu. Kanske är det det som kommer. Tyngdlagen får avgöra.

Jordskalv i Skåne, katastrofbild från Tomelilla

[Mail och bild från Mikael Brorson imorse]

JORDBÄVNING I SKÅNE - DIN HJÄLP BEHÖVS!
NU HAR DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN ORSAKAT JORDBÄVNING I SKÅNE!

Tisdagen den 16 december slog katastrofen till med full kraft i Skåne. Med epicentrum utanför Bo Olsson i Tomelilla skakade en kraftig jordbävning med magnituden 4.7 på Richterskalan hela Skåne. Tusentals skåningar väcktes ur sin nattsömn de så väl behöver. Många var hungriga efter att inte ha ätit på hela natten.

Din hjälp behövs omedelbart.
Skåningen är en mycket känslig individ, särskilt nu inför julen. Många skåningar kommer lida oerhört om de inte får luad ål, gröt och kalkon med sviskon till jul. Läkare har redan sett naveldjupet minska hos vissa skåningar i särskilt utsatta områden.

Skänk 1500 kronor till konto bifogat nedan. Denna blygsamma summa kan ge tre skåningar en trygg tillvaro under julen som de så väl behöver. Se exempel nedan.
1500 kronor ger tre skåningar:
snaps till julbordet
extra grädde i ris á la Maltan
extra fet ful-fiskad ål
specialimporterade äpplen till äpplekagan
filtar till soffan, för eftermiddagsluren
Öppna ditt hjärta, och plånboken, och börja skänk NU!

DU KAN RÄDDA EN SKÅNING TILL JUL!

Skånsk jordbävningshjälps konto 90 1950-5

Det här med skåningar och proportioner

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4009965.ab

Final Countdown

Det är möjligt att mitt intresse för den här bloggen har, precis som Skåne, krackelerat på det sistone. Men det hindrar ju inte de sista bitarna i julkalendern att hoppa upp och gött rapa er i ansiktet. Lucka nummer 17 är hon med trosorna, såklart.

Krossade ungdomsdrömmar

Sitter och är lite sur på min syokonsulent från gymnasiet som inte tog mig på allvar.

[Jag, 16 år och uppspelt] Jag vill jobba i djurpark och simma med delfiner och mata björnar. Hur gör man då?

[Gunvor, skelögd och trött] Dom har byggt en snögubbe ute i rökrutan. Märkligt.

[Jag, 16 år och uppspelt] Men vad ska jag läsa för att kunna jobba med delfiner då?

[Gunvor, skelögd och trött] Det behövs alltid sjuksköterskor.


Och se nu! Knut! Fan!

Terry Fator

Ja, det har gått så långt. Klockan är två på natten och jag sitter och googlar Terry Fator. Igen och igen och igen och igen och....

Vackra drömmar mina barn!

Ni vet när man suttit uppe halva natten och kollat på läskiga, mörka filmer...





...och känner att man måste läsa lite harmlös Kalle Anka innan man går och lägger sig i mörkereret alldeles ensam?



Gonatt.

The Science of Sleep

När man bor på landet och älskar film är det enda rätta att prenumerera. Jag betalar en fast summa per månad och får hemskickat så många filmer som jag bara orkar och hinner se. Det är smått fantastiskt. Precis som filmen The Science of Sleep. Jag antar att det inte kommer som en jätteöverraskning att jag älskade den filmen? Och jag antar att ni i stan såg den för...tja, två år sedan redan? Hur som, det här är den första filmen jag sett som verkligen tar det här med surrealistiska drömbilder på allvar. Jag har faktiskt inte förstått varför vetenskapsmän inte kunnat komma på ett sätt att filma drömmar än. Som vissa av er vet, skulle min bokhylla där hemma vara full av internationella pris för "Best Freaking Story" om så vore.

Frukt är knark, knark är godis

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska köpa mirakelfrukt eller en ny jacka till vintern. Jag tänker lite som så, att med några röda bär i svalget kommer även den pissigaste kalla slaskdag smaka len och härlig vaniljsås. Så tänker jag.

Leif

Regnet forsar ner. Det är mörkt ute. Hunden springer fram till grinden och skäller. Du tar på dig sommarsandalerna och springer efter. På ena grindstolpen har någon tryckt fast en genomskinlig plastpåse. Du lyfter upp påsen och känner tyngden av något du inte kan se. Inomhus igen höjer du upp påsen mot propellerplanets ljusnos. Höjer ena ögonbrynet. En halv ring falukorv ler mot dig, ljusgrå och köttig. Vackert mönstrad bakom plastens regndroppar. Jaha, tänker du förvånat. Inte grisfötter den här veckan alltså.

På lördag flyttar han till Malmö, Leif. Hoppas ni är hungriga.

Häck väck våt fläck

Så, nu har jag och Kotte smaskat rosa färgkaramell tillräckligt länge. Dags att dra det dystra hösttäcket över sig igen.

Efterklang

Sista musikvideon på ett tag och med riktigt kass ljudkvalitet som bonus. Men ni vet, danskar! Om ni missade konserten tycker jag ni ska kolla in SVT 20 september. Basta!

1993

Detektivbyrån och havet

Först ett par vindslitande superåttaknastriga timmar vid havet i Kåseberga. Efter det, ljudspåret i brevlådan. 178 kronor värmefilt genom hela kroppen och jag blundar. Bara blundar.

The Rock to rely on

Den tiden på året nu. Någon backar bandet till september 2005 och de första trevande försöken att lita på någon igen tar fart.

Intensitet. Centrifugalkraften håller din kropp fastklistrad mot stolsryggen och när du försöker vrida huvudet åt höger gör det ont i alla muskelfästen. Men efter ett tag. Smärtan blir till minde smärta blir till ingenting blir till en pirrande känsla blir till en varm smekning blir till en skön insikt blir till allt du inte trodde fanns. Och sen finns det inte.

Mitt i alltihop; Urberget. The Rock. To rely on. Namnet. Och det bakom.

Urbergets skugga når från ena sidan till den andra och allt blir greppbart och du vilar allt som oftast din osäkerhet mot hård sten. Sten som skär genom diamanter, som skär ditt tvivel mitt itu. Du kan lita på mig, viskar Urberget när du ligger mot hans yta och drömmer dig in i hans allra intaktaste, tryggaste mittpunkt.

Allt blir allt efter det. Inget är allt. Allt är allt. När du räknar timmar, minuter, sekunder vet du att han gör det också. Tid är allt. Upphöjda in absurdum, sätter ni nya regler. Som Emit Flesti själv svävar ni över staden, i varsin världsdel. Håller er flygande enbart genom varandras andetag. Dofter, musik, oläsliga tecken, skickar ni mellan varandra i rymden. Fast förankrade i Urberget når ni ovanför molnen, ut till det allra yttersta. Dit ni aldrig ska lämna.

Sen en dag skakar det till. Och lite till. Du tittar ner och ser marken öppna sig avgrundsdjup. Ditt Urberg som håller dig fast i tryggheten försvinner ner i en djup klyfta. Kvar ligger du platt på marken med huden full av gnistrande diamantsår.

Efter några dagar kommer någon förbi, ser dig orörlig framför sina fötter. Någon undrar hur det är fatt och du pekar mot det utjämnade Urberget. Där, smackar du med törstiga läppar. Där! Och någon tittar och tittar men ser inget. Där!!! skriker du tyst. Och någon tittar och tittar men ser fortfarande inget. Där, säger du igen. Där...där ligger absolut ingenting. Och jorden färgas blöt av salt. Sen finns det inte.


September 2009, I am so looking forward. Fast forward.

Grannsämja