hunden 13:48

delirium

om drömmen hade varit verklighet hade jag suttit på den grusiga marken utanför en fängelsecell och väntat på johnny boy nu. för det var där jag hamnade till slut och klockan fem på natten gjorde det faktiskt inte så mycket för johnny boy var den smartaste storknarkaren i hela Amerikat och att polisen satt där inne och höll långa förhör med honom betydde bara att det skulle ta några timmar innan vi kunde fortsätta vår hisnande hjälteresa.

jag vet inte hur det började men rätt som det var hade jag blivit johnny boys flickvän och han var så jävla häftig och lärde mig bränna skedar tills himlen ovanför oss exploderade i miljontals blodsprängda guldfiskar och det var fan så vackert. och det var inte sunkknarkigt eller töntknarkigt utan det var högklasstokbraknarkigt och i verkliga livet vågar jag inte ens röka en joint men där mitt i drömmen satt jag och njöt av hur bra jag hade det, med johnny boy i sina gotiska sammetskostymer och talang för att knarka snyggt. och jag minns att vi sprang runt i varuhus (som jag ofta gör i drömmar) och alla runt omkring oss frös till som i en sån där film där plötsligt bara huvudrollsinnehavarna rör sig och vi skrattade och johnny boy tittade på mig med ögon som säkert var galna men just då smälte jag gång på gång ihop till en liten blöt fläck och johnny boy torkade ömsint upp mig och sprang vidare med mig i sin ficka och jag var faktiskt världens lyckligaste. världens lyckligaste lilla biknarkare och vi satt i ett jättestort rum och pratade med andra häftiga knarkare och alla gömde och sa intelligenta saker och höll med varandra om att det livet de levde var det liv man skulle leva annars hade man missat hela poängen med att leva. och jag satt med en bläckpenna och skrev johnny boy i handflatan, bara för att i nästa sekund med samma hand ta en klunk vatten direkt ur en kran och då såg jag hur bläcket löstes upp och jag sköljde ner johnny boy och kände hur han dansade tango i min mage och jag log när jag föreställde mig honom med en ros i munnen svingandes runt bland mina inre organ. sen rätt som det var knackade det på dörren och en hel hop med artiga poliser kom in och en var nog jack bauer faktiskt och de ville ha blod och bevis och jag som är spruträdd (logik behövs aldrig i drömmar) drog in armar och ben och hoppades att de skulle missta mig för en sköldpadda men det var nog ganska smarta poliser för de drog ut mina armar och ben igen och jag bad dem att sticka mig i fingret istället för i armen för jag ville faktiskt inte svimma nu när johnny boy satt några stolar bort och var så förbannat snygg och klädd i krossat blått, och polisen stack mig i fingret och suckade och sa att den visade bara 70% riktighet där så de fick minsann sticka mig i armen också och det var väl ungefär då jag tuppade av och sen helt plötsligt var fri och tillsammans med hundra andra oskyldiga kvinnor som visst hade knarkat men som polisen ändå släppte. och vi stod som en lämmelsamling på ett ofantligt högt berg, eller om det bara var ett grustag, och det fanns trappor ner till fängelset men trappstegen var så höga och helt plötsligt var de flesta av kvinnorna gamla och skröpliga med hucklen och jag vet inte hur jag kom ner men jag hoppade väl och alldeles öde på en grusplan låg huset med galler och johnny boy fanns därinne och skulle snart komma ut, tänkte jag och satte mig mitt på marken och väntade och väntade och väntade...

...och sen skällde hunden och jag vaknade som i alla halvtorra amerikanska filmer och jag förstår inte (eller klart jag förstår) varför alla ska tycka att johnny boy är så himla fin och kanske är det trängselskatt på honom som behövs, för då hade åtminstone inte jag haft råd att drömma om honom och lika bra det när han ändå envisas med att sitta i finkan de sista avgörande timmarna.

fader fredrik

jag skulle hälsa från fredrik, sa mamma när hon mötte mig vid tågstationen. fredrik ja, fredrik var min allra första kärlek tror jag. en tämligen obesvarad sådan. fredrik var byns längsta kille när jag var liten. och blyg, jätteblyg och totalt ointresserad av tjejer som var sju år yngre än honom själv. jag brukade sitta på gräsmattan i vår trädgård när min äldre bror lekte med fredrik och jag kastade bokmärken som föreställde brudpar på honom. jag älskar fredrik stod det och han duckade och duckade och jag suktade och fånstirrade och när han fortsatte att vägra titta på bokmärkena klättrade jag upp på en mur för att bli lika lång som honom och jag skreeeeek FREEEEEEEDRIK JAAAAAAG ÄÄÄÄÄÄÄLSKAR DIIIIIIIG! min bror tyckte att jag var en hopplös pina att behöva dras med och fredrik gav mig mitt första tuggummi någonsin för att jag skulle hålla käften. juicy fruit. och mmmm, vad han...det smakade gott. en gång flera år senare träffade jag fredrik på en 20-årsfest tror jag det var, han var fortfarande lång och mörk och väldigt ointresserad av tjejer som var sju år yngre än honom själv. men han var full och jag såg min chans. min första replik till honom som inte handlade om att jag ville gifta mig med honom var "hur lång är du egentligen?" och fredrik tittade mig inte djupt i ögonen och svarade, ja jag minns inte hur lång han sa att han var men det gick i alla fall ut på att han tydligen var en centimeter längre på kvällen. säkert flera centimeter längre när han var full, tänkte jag. eller nej, det tänkte jag ju inte. jag tänkte inte alls. jag bara fånstirrade som vanligt och ville kasta bokmärken. men fredrik spelade som alltid svår och gick ut till någon form av räddning bland storrökarna.

det har gått många år sen jag tänkte sådär på fredrik och jag tror han börjar känna sig säker nu. han har blivit präst, sa jag det? och varje gång min mamma träffar honom i byn har han jättebråttom för han bor ju inte ens där längre men han säger alltid åt henne att hälsa och att jag är väldigt välkommen på kvällsgudtjänst på möllan. de brukar visst dricka kaffe och prata, han och ungdomarna. och igår hade mamma frågat hur lång han var och han sa att han var ännu längre nu sen håret hade börjat bli grått. jag får nog inse att fredrik aldrig riktigt var ämnad för mig, för blir man präst för att komma undan en sju år yngre tjej, då är man nog inte så intresserad. men samtidigt kanske det vore kul med lite jesussnack på kvällskvisten, skrämma slag på prällen en sista gång. fredrik, du är faktiskt giftasmogen nu!

folket må häpna!

ännu en dag med panikätande av wasabinötter för att hålla igång systemet. går luften ur dig - ta en nöt! andas du lite för fort - ta en nöt! går tankarna ur led - ta en nöt! vill dina restless legs sparka något - tappa en nöt! vet du inte vad du är - ta en nöt! hinner du inte svara i telefon - ta en jävla massa nötter!

mina tänder ömmar. knacka nötter en hel dag tar ut sin rätt. kanske inte om man knackar nötter på ett normalt sätt, men jag HACKAR tänderna genom nöten så intensivt att det smäller till inuti huvudet. smärta och gott samtidigt, kanske är det ett drag jag har förnekat...hmmm...fan, jag vill svära som en borstbindare och beklaga mig ur alla situationer just nu. utan att bli dömd hela tiden. får jag vara jack nicholson och ha en dålig dag, en dålig vecka, en dålig månad, ett dåligt år, ett dåligt liv utan att alla ska titta mig djupt i ögonen och be mig att ta tag i saker? jag kommer göra det, någon gång, jag lovar! jag har en helvetes massa planer begravda djupt därinne någonstans och jag SKA gräva upp dem OCH göda OCH vattna tills de växer sig stora och präktiga och tar mig långt härifrån. men jag måste lite längre ner först, jag måste få sura av mig en stund till. måste bli så gäspigt trött på mig själv att jag vågar öppna luckan och trycka på knappen. och sen ska jag bli pigg, bli glad, bli så förbannat lycklig. det kommer, jag lovar.

en gemen dag

det finns ingen inspiration. det finns kli i ögat och en liten tanke på stora bokstäver. man får inte börja en ny mening med gemener längre, det är tydligen förpassat till 2005. och det är bara grafiska formgivare som håller på med sånt märkvärderi ändå och jag borde väl inte skylta för ditt yrke är inte vem du är (dr phil). om jag vore copy och erkände att jag dessutom aldrig tänker genom mina ord utan bara skriver på måfå samtidigt som tanken lämnar skallen, skulle jag till och med skämmas. men hur orkar man trycka ner caps lock hela tiden? hur orkar man annat än att flyta runt lite tröttsamt utan att lyfta ett finger? hur orkar man tänka efter och försöka sig på sånt som kallas strukturerad information? jag kliar mig åter i ögat med högra armbågen. vrider ner huvudet för att nå. jag har verkligen inget att berätta idag. ingen historia som skulle göra er vare sig gladare eller ledsnare. men kanske kan jag göra er likgiltiga? ibland är jag otäckt bra på just det. säger det er till exempel något om jag nämner hur killen bakom mig i kassakön på konsum idag hjälpte mig att kasta fram alla mina varor till kassörskan eftersom rullbandet inte fungerade. till och med mina engångimånadengrejer tog han friskt tag i. om jag säger att jag först trodde att han var snäll, ja alldeles på vippen att fria till mig alltså och att jag först i ett senare ögonblick förstod att han bara var jävligt stressad och att han ville bli av med allt i sin väg - jalla jalla jalla. att han nästan sprang över mig när han såg regnet men inte mina ben och armar. att jag fick lite kli i vänstra ögat som vägrat ge med sig sen dess. han hade säkert hund. jag har fått hundloppor som hoppade från hans konstiga tröja upp till mitt öga, i precis rätt ögonblick. men jag tycker om hundar, jag kan stå ut med kli. och hemma rann yoghurten ut över bordet, över fina designskärbrädan, ner i ett tillmanfat (jag har ett äpple stående där, eller nej just det, det har jag inte längre eftersom jag högg itu det igår och droppade ketchup på det, lekte döda äpplet och sen slängde jag det visst), ut på elles mattidning och drippen dropp drapp ner på golvet. då var det tur att jag bodde i sverige så att jag hade vatten i kranen att torka bort allt med.
nå, säger det er verkligen något?

i likgiltigheten namn, jag är strålande glad!