huset

i valet och kvalet
rik eller fattig

tv eller hus?

sakfrågor

det är lite trist när saker inte funkar. speciellt när man är så inställd på att de verkligen ska funka. när man tar dem för givna.
det börjar alltid med att man förvånat tänker att man sett eller hört fel. att saken inte ska funka finns inte, det är paris hilton i anständiga kläder. så man försöker igen och igen. tittar frågande på saken. que? efter ett tag tvingas man dock acceptera att något inte är som det ska vara. man höjer irriterat på ögonbrynen och slår ut med armarna. man skäller kanske och befaller saken att komma till sans, att börja funka igen. man säger att saken inte förstår sitt eget bästa. men saken lyssnar inte och anklagelserna blir fler och fler. i förtvivlan börjar man slå lite runt omkring sig. man hotar till och med att lämna saken helt ensam åt sitt öde. man säger kanske åt saken att den kan göra som den vill för du kunde inte bry dig mindre. sen smyger paniken sig fram. tassar rundor i sina kalasbyxor och trycker dig lite på hjärnan. i vissa fall är saken mindre viktig och paniken stannar bekymmerslöst på dörrtröskeln. men i andra fall är saken det viktigaste man har i sin tillvaro. saken är ALLT. det är då början till det definitiva slutet träder fram ur mörkret. det är då man tappar tråden på golvet och ser hur ens egna fötter trasslar ihop rim och reson med varandra. och det är då saken helt tappar intresset för att någonsin vilja funka igen. så när paniken så småningom övergår till förstånd, då är saken långt långt borta. och det enda som finns kvar av saken är saknaden. något i dig som dunkar av tystnad och tomhet. och det är lite trist. lite slöseri med bra saker.

men ikväll var det bara småsaker som inte fungerade.
no worries. gonatt.

boom boom, mon amour!

nu
behöver
jag
köpa
en
ny
äggklocka.

annonsplats

sökes: kille med teve.
gärna stor, platt, snygg och fungerande.
teven alltså.

finnes: tjej med teve.
ganska stor, tjock, ful och trasig.
teven alltså.

foto = plus
svar till "desperat"

utan titel

jag satt precis och skrev ett inlägg om osocialt beteende och mänskliga sköldar när glaskrossarbilen parkerade utanför och ställde till oljud och under tio sekunder blev jag så irriterad att jag bestämde mig för att radera allt jag nyss skrivit. så nu slipper ni läsa om min aversion mot lilla torg och om hur jag flitigt utnyttjar vissa människor för att rädda mig undan andra. men vi kan väl nöja oss med att konstatera att ja, jag är aningens folkskygg. eller om det bara är att jag är lite mer ointresserad av mina medmänniskor än vad som är tillåtet. kanske att jag har lite svårt att hålla intresset uppe tillräckligt länge för att en människa ska bli mer än tomma ord på ett ännu tommare papper för mig. kanske att kallsnack och god min lyckats gå mig obemärkt förbi. kanske att jag sållar lite väl friskt och att jag lika ofta blir bortsållad själv och hämnden den är ljuv eller inte alls. det kan väl vara det samma, i ärlighetens namn, för vad bryr väl ni eller jag mig om hur saker egentligen ligger till?

(och nej, allt är inte bokstavligt i det jag skriver och det finns människor i mitt liv som syns och hörs så till den grad att det ibland oroar mig lite. som får mig att vilja lyssna och titta i timmar, som berör på riktigt. men det är få och det är inte alltid att dom vet om det eller för den delen intresserar sig lika mycket tillbaka och i ärlighetens namn har jag mot min vilja blivit tvungen att förpassa några av dem tillbaka till de ointressantas skara igen.)

- men O' hemska undertecknad som inte har vett att uppskatta ALLA människor och som inte ser värdet i att sitta och prata kalopsrecept med okända tanter i ett väntrum, O' du hemska undertecknad som är så förbannat svårflörtad av livet, vet du att alla oroliga stockholmare idag tydligen kan testa sig för klamydia alldeles gratis?
- nej, det visste jag inte ärade ointressanta radiopratare, berätta mer, berätta mer! kan du inte säga vad det är för skillnad på skåningars och stockholmares sexvanor och gärna göra en sån där gipsavgjutning på vad man nu ska kalla det i år - fjärilvingad? - och sedan lotta ut det i en sån där klämmig rimtävling där man bara måste rimma på ordet mutta. det skulle göra min dag, verkligen!

och nu spelas det debaser och jag gillar när dom skriker i låtar och är töntigt uppkäftiga. heja pixies och hutta calcutta, fånga en mutta go go go.

ps. kanske blir det mer substans i nästa inlägg. troligen inte. ds.