Sista dansen

Får jag vara först med den här då?
Mysiga knastrande Madde...
(ah underbara flash, klicka på media och
sedan på videon som heter I'm All Right)

Så, nu får ni sova.

Copy Paste Cry

Jag är sen att upptäcka bra saker, det skäms jag inte för att erkänna.
Så här sitter jag, med hörlurarna fulla med Townes van Zandt och magen full med honung och varm mjölk. Så gnistrande fint, så väldigt inte idag.

If I needed you
Would you come to me,
Would you come to me,
And ease my pain?
If you needed me
I would come to you
Id swim the seas

For to ease your pain
In the night forlorn
The mornings born
And the morning shines
With the lights of love
You will miss sunrise
If you close your eyes
That would break
My heart in two

The ladys with me now
Since I showed her how
To lay her lily
Hand in mine
Loop and lil agree
Shes a sight to see
And a treasure for
The poor to find

Martin kan han

Jag stod inne på toaletten, tittade på min spegelbild och sög in kinderna tills jag fick världens djupaste smilgropar. Djupare än Ninas, cross my heart på svenska. Det är en lite gråare dag idag, det kan man konstatera. Inuti menar jag. För lite anledningar till naturliga smilgropar. Hela dagen stinker lite eau de artificiell, lite för många ögonblick som inte riktigt vill sig. Men det är okej antar jag, är man glad för jämnan kan det gå illa och jag hade ju en synnerligen glad förra vecka, så lite bakslag tar jag mellan tummen och pekfingret och trycker till bara. Ptts!

Imorse åkte jag tåg med Martin Kann. Jag visste inte att jag åkte tåg med Martin Kann förrän han ringde till sin frisör eller vem han nu ringde till och bokade in en tid på fredag genom att säga "Hej, jag heter Martin Kann och vill boka en tid, fredag går bra!". Martin Kann sett från sätet bakom, påminner starkt i frisyren om ett gammalt ex till mig. Det fick mig att vilja sätta tuggummi i håret på honom. Inte för att jag tycker illa om mitt ex, bara för att sånt hår inbjuder till tuggummipåsättning. Men jag orkade inte, klockan var halvåtta på morgonen och mina käkar sov fortfarande. Framifrån, upptäckte jag när Martin Kann vände sig om, såg Martin Kann inte ut som mitt ex utan som ett skivomslag till Bob Hund. Très mystiskt.
Väl på jobbet googlade jag Martin Kann, det gör jag alltid när jag ser en kändis på tåget (det är därför jag var tvungen att flytta tillbaka från Stockholm efter bara en veckas boende där). Senast jag åkte tåg googlade jag Orvar men hur kul var det? Orvar är på något tråkigt sätt alltid Orvar. Martin Kann var roligare, han gör fina saker, i jobbet menar jag då. Kul reklam och snygg design och så ett litet silverägg. Martin Kann är the man!

Dasskväll till ära ska jag ta taxi hem, det är mitt bidrag till Sveriges arbetslösa läkare idag. Vassegoa!

Oh, golly gee damn!

Efter att ha stått och tittat ut på Perra genom fönstret ett bra tag, bestämmer jag mig för att strunta i kollektivtrafiken idag och stanna kvar i ödesmarken en natt till. Tågen får bara köra i 110 km/h när Perra är igång står det på Skånetrafikens hemsida. Så långsamt tyar då inte jag åka, det är väl ändå 2007 nu och man kan kräva raketfart (åtminstone i kassorna på Konsum och i kollektivtrafiken)! Inte för att jag vet hur fort pågatågen brukar köra i normalfall, 120 km/h kanske? Hur som helst vill man inte stanna i Svedala, Skurup, Oxie längre än vad man behöver. I Svarte däremot skulle jag kunna tänka mig att stanna ett tag, utsikten över slätten och de sju haven är förvånansvärt vacker just i Svarte. Men Svarte är tyvärr alltid det snabbaste stoppet på hela sträckan Simrishamn-Malmö och dessutom har tydligen just Svarte-folket rysligt dåliga värderingar som man kanske skulle märka av om man stannade längre än de sedvanliga en och en halv minuterna. Ja, jag generaliserar, det är sånt man lär sig i skolorna nu för tiden om ni inte har märkt det. Om inte annat lär man sig det på julfester och genom alla grannsämjor, för ni vet väl att ALLA utlänningar tvunget ska ha med sig sina cyklar när de hoppar i hopptornen på Malmöfestivalen, ni fattar hur trångt och farligt det blir, fan en svensk kan ju komma i vägen och råka illa ut!

Hur som helst tog jag morgontimmarna till att lyssna på Perras små glädjetjut och till att se på en kollegas favoritfilm alla kategorier, Breakfast at Tiffanys. Nej, jag hade inte sett den innan. Och eh, va? En liten rådjursögd slyna som kastar ut katter i ösregn, behandlar kärlek som skit och som sen dessutom ändå får prinsen i slutet? Visst, lite underhållande men nej, jag säger nej till den filmen! Om där var en sensmoral så fattade jag den inte. Jo, kanske att när pengarna tar slut duger kärlek. Ah, kära Hollywood så très amerikanskt, så väldigt urbota urtråkigt. Så väldigt Gasen i botten Herbie. Men snygga kläder förvisso, det kanske var det som var själva poängen, inte storyn?

Nåja, nu ska jag ut och måla havet grått.
Adieu!

btw

I löve Stefan Wermelin!