Det enda vi saknade var Missy L

När jag läser mina inlägg här inser jag att det låter som att jag lever misärens olyckliga dagar. Gör det inte? Så är dock inte fallet, men jag måste fortfarande få vältra mig lite i mörka tankar annars skulle jag inte känna igen mig själv. Men vi väger upp det då, genom att säga så här: gårdagen var F A N T A S T I S K T rolig och fin. Jag gillade valet av färger i flaskorna, dofterna var unisexa, maten platsade magen perfekt och vännerna, nya och gamla, fick jag lust att sätta koppel på och aldrig släppa iväg igen. Vi pratade zombies, swingers och choklad, vad kan bli bättre än det? Dessutom tror jag att jag har gjort M i norrland till en mycket lycklig man utan att han vet om det. Så ni ser...

(och nu slipper jag vara glad och harmonisk ett par inlägg igen, bara så ni vet)

Nattöppet

När jag vaknar upp är båda benen spjälade. Huden på vaderna är borta och det som möter min blick är vinrött kött som glänser i morgonsolen. Det var en märklig natt, saker hände som inte skulle hända.
Det började inte någon speciell stans, jag bara hoppade rakt in. Huset jag gick runt i var stort med många rum och flera våningar. Varje rum, eller lokal kanske man säger när det handlar om så stora rum, hade olika happenings. Ett av rummen var nedsläckt så när som på en upplyst scen. Teatern som framfördes var färgglad men minerna statiska och så vitt jag kunde höra yttrades inga ord. Det var där jag såg den förste, fast egentligen den siste. Han som betydde mest, allt, kanske fortfarande gör. Han såg mig inte, fokuserade sin tomma blick på händerna som låg stilla i hans knä.
I nästa rum stod människor upp. Det verkade inte hända något speciellt där. Eller jo, en man läste dikter, men han syntes inte så bra eftersom han var lite kortare än alla andra. Rösten förmodar jag var tunn, jag kan inte minnas ett ord han sa. En av de långa människorna stod med benen brett isär och lutade sig bakåt. Trotsade ryggradens konstruktion och nuddade nästan marken med sina tänder. Han var ingen av de viktiga, bara en som jag tröstade min ensamhet med en helg.
Så här fortsatte det, rum efter rum, konstutställningar, teatrar, filmdukar, poetry slams, tysta mjuka rum, högljudda färgsprakande. Och i vart och ett av rummen såg jag olika män, pojkar, som korsat min väg, mina läppar, genom åren.
Inte förrän i det sista rummet blev det något allvarligt fel. Jag såg min första riktiga kärlek, han var nitton och jag var tjugo. Han såg likadan ut nu, musfärgat hår och utstående öron. Vacker och ful precis som då. Såklart var det en konsert i just det rummet. Såklart musik. Han satt ungefär i mitten av rummet, med en söt kortklippt mörkhårig flicka vid sin sida. Jag ville bara gå fram och hälsa men kom ingen vart. I trängseln hittade jag en väg under själva golvet och tänkte dyka upp som gubben i lådan mitt framför honom. Det gjorde jag också. Han tittade, jag tittade, jag snubblade därifrån. Mitt framför några eldkonstnärer hamnade jag. Deras eld hamnade på mig, på mina ben.
Jag stod i ett badrum hos en asiatisk punkare med snälla ögon och spolade kallt vatten på mina ben från ett duschmunstycke. Inte för kallt, sa punkaren med de snälla ögonen. Benen såg inte så illa ut då, stora lilarosa blåmärken men inte värre än så.
Inte som nu, där de hänger som köttiga påminnelser om livet fram tills idag. Dags att vakna en gång till.

Dagens Ros

Jag har tillägnats Dagens Ros i Ystads Allehanda.
Mitt förnamn, mitt efternamn.

Ett stort tack från Janet och Philip.

Jag känner ingen Janet och Philip.

Inte med ett och emellan i alla fall.

Jag vet inte vad jag har gjort.

Har jag räddat en katt från ett träd?

Har jag hjälpt någon över gatan?

Jag vet inte.

Hela min lägenhet luktar impregneringsmedel.

Jag känner mig lite yr och mår illa.

Tack.

Härlig är jorden

Äntligen dags för ännu en dag som delar upp folket i två läger, de som har och de som inte har. I dagens fall Amoooore. Jag tycker det är en fantastisk uppfinning, alla de här dagarna som påminner folk om vad de saknar. Som Mors dag eller Fars dag, vad härligt det måste vara för alla kvinnor och män som inte kan få barn. Få en liten knäpp på näsan som säger "haha!". Men man måste kunna vara lycklig å andras vägnar annars är man ingen god människa, det är nog det de här dagarna vill pränta in. För jag menar de som är mammor och pappor har väl Mors dag och Fars dag mest hela tiden, att det finns två speciella dagar om året bara för dem kan väl inte vara annat än en påminnelse för de där ickemammorna och ickepapporna? Och de som är älskade av någon är väl inte mer älskade just idag, den här dagen vill bara påminna dig om att Du inte är. Men ah ah, inga sura miner, tänk på vad du kunde ha haft och var lycklig för att andra fick det istället.

Faktiskt tycker jag att det borde instiftas fler dagar som påminner ena halvan av folket vad de saknar. Varför inte Vi som har alla kroppsdelar i behålls dag, Överlevandes dag, Anställdas dag, Seendes dag, Utan några skulders dag, Friskas dag, Bäst i klassens dag, Sexuellt outnyttjades dag, Vi vann på Lotto-dagen, Smala och lyckligas dag...

Så kära ni, av hela mitt kastrerade hjärta,

EN RIKTIGT GOD ALLA HJÄRTANS DAG!

Vill ni höra något tråkigt?

Nej, jag tänkte väl det.

Då hörs vi en annan dag.