The Rock to rely on

Den tiden på året nu. Någon backar bandet till september 2005 och de första trevande försöken att lita på någon igen tar fart.

Intensitet. Centrifugalkraften håller din kropp fastklistrad mot stolsryggen och när du försöker vrida huvudet åt höger gör det ont i alla muskelfästen. Men efter ett tag. Smärtan blir till minde smärta blir till ingenting blir till en pirrande känsla blir till en varm smekning blir till en skön insikt blir till allt du inte trodde fanns. Och sen finns det inte.

Mitt i alltihop; Urberget. The Rock. To rely on. Namnet. Och det bakom.

Urbergets skugga når från ena sidan till den andra och allt blir greppbart och du vilar allt som oftast din osäkerhet mot hård sten. Sten som skär genom diamanter, som skär ditt tvivel mitt itu. Du kan lita på mig, viskar Urberget när du ligger mot hans yta och drömmer dig in i hans allra intaktaste, tryggaste mittpunkt.

Allt blir allt efter det. Inget är allt. Allt är allt. När du räknar timmar, minuter, sekunder vet du att han gör det också. Tid är allt. Upphöjda in absurdum, sätter ni nya regler. Som Emit Flesti själv svävar ni över staden, i varsin världsdel. Håller er flygande enbart genom varandras andetag. Dofter, musik, oläsliga tecken, skickar ni mellan varandra i rymden. Fast förankrade i Urberget når ni ovanför molnen, ut till det allra yttersta. Dit ni aldrig ska lämna.

Sen en dag skakar det till. Och lite till. Du tittar ner och ser marken öppna sig avgrundsdjup. Ditt Urberg som håller dig fast i tryggheten försvinner ner i en djup klyfta. Kvar ligger du platt på marken med huden full av gnistrande diamantsår.

Efter några dagar kommer någon förbi, ser dig orörlig framför sina fötter. Någon undrar hur det är fatt och du pekar mot det utjämnade Urberget. Där, smackar du med törstiga läppar. Där! Och någon tittar och tittar men ser inget. Där!!! skriker du tyst. Och någon tittar och tittar men ser fortfarande inget. Där, säger du igen. Där...där ligger absolut ingenting. Och jorden färgas blöt av salt. Sen finns det inte.


September 2009, I am so looking forward. Fast forward.

Grannsämja

Eländes jävla grådag

Det var.

Och han förde teskeden till läpparna och slickade och sög den tom

Jag ville gärna skriva något litet om Torgny Lindgren här. Jag ville gärna framhäva att jag minsann tittar på kulturteve och rentav är lite hejsan med Babels Daniel Sjölin. (Vi brevväxlade en gång i tiden, jag och Daniel. Jag skrev ett brev där jag frågade honom en sak. Sedan skrev han ett brev tillbaka där han besvarade min fråga. Och det var väl summan av den brevväxlingen. Dubbelt så lång brevväxling som den jag hade med Zeb Macahan.)

Men Torgny Lindgren alltså. Jag ska inte skriva något om honom än, tänkte bara påpeka att jag har läst Hummelhonung. Och man skulle kunna säga att jag, genom den boken, numera har honom som en av mina favoritförfattare. Jag minns bara inte vad boken handlade om...

Igår var det i alla fall Torgny Lindgren på teve och jag ville gärna skriva något om det. Här. På bloggen. Så att ni förstår kvantiteten av hur mycket kultur jag är.

Ni kunde sitta där på era trötta arbetarrumpor och måla upp mentala snapshots av hur Chokladciggs härligt kulturella tillvaro ser ut. Ni skulle säkert placera mig uppkrupen i en grön plyschsoffa läsandes en tung bok om små nätta människor. Väggarna runt mig skulle ni fylla med sammetsmjuka medaljongtapeter och en svag doft av mysk skulle antagligen sippra genom golvplankorna. Från taket skulle helt säkert en dansk pjäs sprida ett nedtonat stämningsljus. På soffbordet (teak) en kopp ångande orientaliskt rökt te.Bakgrundsmusik: kontrabas på ömsom speed, ömsom nedåttjack. Min hund antar jag att ni glömmer bort ett tag eftersom katter rimmar bättre med ett kulturellt välmående liv. Och just det, karmosinröda läppar.

Men vet ni.

Här sitter jag och tittar ner. Ser på mina svarta barfotafötter och hundsalivsmönstrade mjukisbyxor, det för stora gula linnet direkt på naken hud precis som på 70-talet och den grå Granit-koftan som korvar sig vid handlederna, mina blåmärken och rivsår och det nytvättade men självtorkande hårrufset och inget smink som döljer ansiktet som döljer insidan som döljer mig. Väggarna är bubbliga och vitmålade, dagsljuset kommer från suddiga glasrutor, min hund ligger och snarkar i min IKEA-säng, på bordet ligger ytterligare en Lehane och ytterligare ett lustmord och det enda ljudet som fyller utrymmet är datorns sövande elektrosoundsystem. Och i ärlighetens namn luktar det mer gammal skokartong än franska blöta drömmar.

Och allt sammanslaget så känner jag inte längre att jag borde skriva något om Torgny Lindgren.

Ett ganska - om inte alldeles - internt meddelande till just ingen alls

Jag vet att Sjöbo fått ta mycket skit genom åren, en del oförtjänt kanske, vad vet jag. Men det ska ni veta, att den här veckan har jag fått ta mycket skit från Sjöbo. Det skulle ju vara en sak om Melvil Poupaud kom hit och sprutade grön silikonskum på min oregano (nej, det är inte ens en metafor), nästan lite trevligt till och med. Men att Sjöbo gör det. Och flera gånger dessutom. Det måste vara på gränsen till mental misshandel! Och alla dessa mellannummer medan silikonskummet puttrar och torkar och blir till skrapmat vid ytterdörren. Detta prat om att byta hundar som man byter kalsonger (vart sjunde år i Sjöbo). Dessa blödande fingrar som tigger plåster, dessa skitiga handlabbar som skrubbar sig i min penseltvätt eftersom jag inte har någon lacknafta, dessa evinnerliga raggningsepos där det sätts fast hjul på grindar och sticks ner dörrar i jorden, dessa skelögt stirrande ögon i nacken när jag bara vill vara ifred och SIST men inte minst, denna tysta lärling som enligt guldtexten på sin svarta tröja "Älskar mus!". Fan Sjöbo, nu vill jag inte torka upp mer skit efter er. Nu gör vi slut! Dunk i ryggen för tusan.



Säg till om jag ska sluta upp med mina vackert friserade fransmän nu. Jag förstår ju att det måste finnas en gräns även för er. Eller nej, det förstår jag nog inte.