sunday, bloody sunday

Det är mycket som inte vill ge med sig just nu; min förkylning, min längtan efter andra platser, den där känslan av att ha förlorat allt, min återigen växande skeptiska ådra. Hur många dagar är det nu? Sju, nästan tvåhundra, åtminstone nittioen? Jag undrar lite om de alla jobbar i symbios, att jag kanske inte blir frisk från förkylningen förrän jag börjat verkställa planen. Att jag inte kan verkställa planen förrän jag har grävt ner alltet tio meter under regnblöt jord och sett maskarna äta upp dess innanmäte. Att jag inte helt kan göra mig av med allt, förrän jag lyckas övertala den skeptiska ådran att inte göra fler dumheter.
Det finns en risk med att leva, sa någon en gång. Det kan ha varit jag just nu. Det finns en risk och ungefär två gånger i livet är den risken värd alla andra stunder som går åt helvete. För ungefär ett år sen fick omständigheter mig att bryta ner alla försvarsmurar och det jag aldrig trott på innan blev plötsligt till en religion för mig. Varje nanosekund i mitt liv var plötsligt halleluja och uppenbarelser på rad. Det skeptiska som följt mig hela livet tvingades se sig besegrat och lade sig utan protester på rygg med alla fyra benen riktade mot himlen. Trettiotvå år av risk och sen ett par månader av det-var-värt-risken. Naturligtvis tog det slut, andan lade sig bredvid skepsismen och påbörjade desperat hjärt- och lungräddning. Intensivt och alldeles för fort tills skepsismen började hosta blod och gurgla fram orden "vad var det jag sa?".
Religion, i vilken form som helst, förvrider din hjärna och får dina ögon att rulla runt i en trång tunnel. Jag vet det nu. Om något är för bra, är det ofta något som inte stämmer. Kliché. Östersjön är inte porlande rött vin och han som säger sig älska är inte en felfri jesus med förmåga att hela. Inte ens judas är rakt genom ond, kanske bara lite mer sann. Så jag förkastar det nu, mitt första halleluja moment var ett spel för gallerierna. Och det gör ont att jag gick på det, att jag svalde det som sommarens första håriga krusbär och i samma gulp gjorde gång på en av mina två stunder i livet. Men till skillnad från andra omöjliga rebusar finns det ingen logisk förklaring. Jag får aldrig reda på varför - varför ena dagens sanningar blev andra dagens lögner - för inte ens det lilla var jag värd i längden. Och nu sitter jag uppenbarligen här, kroniskt förkyld och med en viss oro att jag ska slösa bort även min andra gång i livet och bara det borde få mig att bli klartänkt, men tro inte att insikten om mitt eget bästa besparar mig från patetiska tankar om att den första gången kanske bara var ett lite väl lyckat missförstånd. Att den där någon ska ta sig tid och säga att han läste fel i manus och oj oj oj som det råkade bli...

Nu byter vi ämne hoppas jag och imorgon ska en tio år ynge poetry slamvinnande yngling säga åt mig hur jag ska skriva och läsa och hatade jag att leka teater förr får jag väl svälja den åsikten nu och snällt sitta och leka med penna och papper som om de vore bergman på barnkalas.

goodbye reflection

it's time to go...

vardagsbestyr

jag får inte så där väldigt mycket luft idag. det är guldfiskskippande och ögon som rullar runt och alla som ser mig borde ge mig tio kronor i cirkusarvode. för visst är det underhållning att titta på någon som blir andfådd och kallsvettas bara av att prata fem minuter i telefon. det är jätteskoj. för att inte tala om hur jag såg ut när jag kom till jobbet efter att ha CYKLAT i minst tio minuter imorse. darrig som ett vardagsfyllo och med vita kritstrecksmålningar i ansiktet. det är ett elände ska ni veta. ett roligt elände må hända, men dock ett elände. luft är underskattat gott folk, perforera mig så jag kan vara med och dela, tack.

delirium igen

tre dagar utan snus har jag försmäktat på en öde nu. en förbaskat tråkig ö är det också, varken apor eller ilskna kannibaler som underhåller. solen kanske är värmande men inne i hyddan där jag tillbringar största delen av dagarna är det bara mörker och tristess som dansar på väggarna. och den här malariafebern, vad är det för otyg egentligen? varje gång jag tror att jag håller på att tillfriskna flyger en stor fet mygga fram, sätter sig på min kind och ler skadeglatt. jag är trött på att vara sjuk nu. jag vill ha ork att gå ut i luften och bygga ihop en robinsonflotte. jag vill sluta se tom hanks när jag tittar mig i spegeln och jag vill dränka den förbannade fotbollen som glor på mig med sina påmålade ögon.
inatt drömde jag om ett telefonnummer, 08-628 628. jag låg på en futon och höll luren tätt mot örat för att stänga ute ljuden från en fest. i andra änden av luren satt en överarbetad man och berättade för mig att han jobbade med vingmuttrar och persienner. han hade en lätt göteborgsk dialekt och han undrade inte ens varför jag ringde. jag undrade inte heller varför jag ringde. det var ödet att jag skulle ringa 08-628 628. kanske var jag hans ängel som ringde och räddade honom ur en fredagsnattsmisär. kanske var jag bara någon att dela tystnaden med en timme eller två. men jag minns att det där samtalet värmde rakt genom mig. att det fanns något mellan oss som gjorde livet lite renare, lite mer värt att leva. och när jag vaknade imorse, eller ja i förmiddags, så gick jag direkt till datorn och klickade mig fram till eniros sida. 08-628 628, det fanns inte. jag tänkte att jag kanske mindes fel och knappade istället in 08-528 528. men inget. vilken besvikelse, jag trodde faktiskt att det skulle finnas. att det skulle gå till ett taxibolag om inget annat. jag vet i och för sig inte vad jag hade gjort om eniro hittat numret. hade jag slagit det och helt plötsligt suttit och pratat med en persiennspecialist? hade livet kanske tagit några nya vändningar? hade jag, låt säga, blivit lycklig?

om jag vrider huvudet lite mot höger nu, ser jag en kackerlacka krypa uppför väggen. den är bedövad, som jag, av hunger. dags för frukost på min öde ö.

förlåt alfons...

...jag har snott hemlige molgan från dig. jag har snott molgan och klonat honom tio gånger och nu spenderar jag dagarna med att enbart agera och konversera med låtsasfigurer. de riktiga människorna ser jag inte längre, vill inte se. jag trivs med mina molgans. jag skriver själv deras manus och vet i förväg alla deras svar på mina frågor. jag vet när de ska nicka eller gå ut i köket för att dricka vatten. ibland låter jag dom göra till synes oförutsedda handlingar och spelar jätteförvånad. då blir dom glada, för det har jag bestämt. någon gång har jag gett dom andra alias och stoppat in dem i min dator. vi brukar skickar mail till varandra och peka ut olika platser i ännu en låtsasvärld. det händer att jag retuscherar dom i photoshop och får dem att likna riktiga människor ett tag. men för att det inte ska bli för läskigt skriver jag med zapf dingbats FEJK på deras ansikten. då vet jag att jag bara behöver gå in och byta till helvetica för att påminnas om att dom inte finns egentligen. det är lugnande. imorgon fyller hemlige molgan version 4 två dagar. jag tänkte rita en jättetårta i manuset och be alla de andra molgans signera det stora födelsedagskortet. kortet är ett roligt kort, när man öppnar det skriker muhammed ali något på obegriplig amerikanska. sen blir det nog några klädbyten och kanske en palmtapet som vi klistrar upp bakom soffan. gonatt så länge.