Janne, Stenmark och...

...så var det det där med björkarna.
Sen var det inte mer.

Jag hade fel

reklam är inte så dumt (alltid). Bravia I like.
Det är de som har filmen med bollarna också.
Och ljudet på om ni ska titta.

Tämligen klarvaken, gonatt!

Dåliga vardagsvanor:
- sitta vaken och osömnig i soffan fast spöktimman börjat
- äta ingefärakex och port salut istället för kvällsmat
- lova saker som jag vet att jag inte orkar hålla

Ikväll har jag gått i rått och när jag kom fram fixade jag en begagnad teve. Det blir som det blir när det blir som det blir. Astrid var glad i alla fall, fast något vidare bollsinne hade hon inte. Och det var farliga kvarter, sa han hussen till Astrid. Själv verkade han inte farlig alls, mest lite söt tyckte I som livvaktade mig. Sen konstaterade vi fin och gick hem i rått igen.
Egentligen var det tänkt att jag skulle få mer än en teve. Typ en stationerad teve, två högtalare och han som tyckte att vi borde köpa en gammal Saab ihop för att kunna köra till snön och den eviga istiden i norr. Men det där sa han bara för att ibland orkar man inte vara tyst fast man borde. Ibland kan det babblas på i timmar och speciellt då borde man inte lyssna så noga. Ord som fastnar gör lätt lite ont annars när man sen ska svälja ner dom. Fast det är ju det där med tidsperspektiv också. Jag har bråttom. Jag tycker att nu är nu och sen är sånt som är ogreppbart och i mitt huvud finns det inte ens. Sen har dessutom en tendens att aldrig bli av, så jag har rätt där också. Slow motion är hundra kilometer i timmen för långsamt för mig. Kom nu, gör nu, var nu! Men skjul som döljer teveapparater och gamla liv kan tydligen stå stadigt i flera år utan att knirreknarr-dörren öppnas en endaste gång. Så är det och nu orkade jag inte vänta längre för teven har haft halv bild i ett år och de sista veckorna har vi börjat skrika ikapp, oljudet och jag. Och tro mig, jag gillar Johnny när han går runt i huset med en yxa och är lite glatt mordlysten, men det passar sig inte i vardagslivet kära ni.

dagen är orange

jag gillar inspirationssidor.
jag gillar när normalt blir konstigt.
jag gillar den här fotografen.
sen gillar jag nog inte så mycket mer idag.

go o gla ska mänskan va

Vår första hemuppgift på skrivarkursen var att beskriva vår motsatsperson. Jag hade tänkt följa instruktionerna, vara en duktig kurselev. Men det gick tydligen inte och helt plötsligt hade hon som inte skulle vara jag förvandlats till en apatisk, frånstötande kvinna som slickade linolja från sitt trägolv. Ganska bra överlag men akta dig så att det inte slår över och blir parodiskt allt det där svarta, påpekade Zlatan. Ja, hon var döende i cancer och sviken av alla människor i hela världen också, nämnde jag det? Att det inte var min motsatsperson påpekade jag flera gånger. Däremot sa jag inget om vem det verkligen var. Att det var motsatsen till min motsatsperson. Att det var jag som jag är inuti vissa dagar. Dagar som ni ändå inte vill läsa om och som jag därför inte finner något större nöje i att skriva om här heller.

Men för att alla ska bli nöjda kan jag skriva om dagarna ur min motsatspersons synvinkel. Så kan ni själva välja om ni vill vända på det eller inte. Så kan ni sitta där och fundera över om jag verkligen tycker det är kul att bli sliten mitt itu hela tiden, eller om jag bara skojar med er.



Eller nej, vi struntar i det förresten.
Jag ska dricka varm choklad och äta bulle istället tror jag.