edith piaf vs beastie boys 1-0

när jag var tretton eller kanske fjorton och fördrev dagarna med att vara tyst i skolan och stökig som fan hemma, ville jag bli graffitikonstnär. två gånger om året brukade jag ta tåget in till malmö och de sista minuterna mellan oxie och slutstationen satt jag med näsan tryckt mot den skitiga fönsterrutan och beundrade färgglada tags som gjorde hus och tågvagnar så mycket vackrare än de omålade. fast på den tiden visste jag inte ens att det kallades tags, det vet jag knappt nu. men jag minns att jag hörde talas om en graffitiskola och att jag bönade och bad om att få gå på den där skolan. eller om det nu bara var en kurs, jag minns inte. svaret minns jag i alla fall, tanten jag frågade sa att det bara var värstingar som fick gå på den där utbildningen. alla färgburkar och väggar var bara till för dom. jag minns också att jag blev så arg och besviken att jag funderade på att vandalisera kiosken i skillinge bara för att ha något i meritförteckningen som skulle kunna klassa mig som värsting. men jag gjorde väl aldrig det. jag gick på konstskola istället, drack rött vin och kollade på bella när hon slukade eld efter att ha druckit en hel liter äcklig lättfil. och kiosken, såg jag nu sist jag var hemma, har någon jämnat med marken i höst. antagligen inte ens en värsting.