God morgon, blött idag också ja!

Bandet av mardrömmar blir längre och längre för varje natt och snart kan jag vira bandet tusen miljoner gånger runt min kropp tills det enda som syns bakom är min gapande mun, kippande efter luft.
Jag har alltid drömt mycket mardrömmar, det är inte något jag har börjat med nu. Jag har alltid drömt mycket över huvudtaget. Och jag minns mina drömmar. Ofta väldigt detaljrikt. För något år sedan fick jag för mig att börja skriva drömdagbok. Min tanke var att det skulle bli intressant att läsa någon gång, jag vet inte när. Men ett par dagar efter att jag hade börjat nedteckna alla surrealistiska natthändelser läste jag det jag skrivit och insåg att det var skittråkig läsning. Det som varit så fascinerande precis efter drömmens uppvaknande var nu bara osammanhängande och ogreppbart. Så jag slutade då. Därför tänker jag just idag inte berätta om nattens konspiration, om hur jag gick barfota längs Södra Förstadsgatan och letade efter skumplastaffären, om nyckeln som jag behövde hitta en passande ask till, om min döda pappa och min levande bror som inne på Stadium sparkade fotboll med några ynglingar, om toaletten på ovanvåningen som monterats bort och blivit ett hål i golvet, om den äcklige P. Ahlberg som tvunget ville hångla med mig fast jag cyklade fort som bara den för att slippa honom, om festivalfolket som invaderade stan som inte var den här stan utan en annan, om sveket från vänner och familj som ville sätta på mig ett par skor med törnen (ja, väldigt mycket jesussyndrom) så att jag för varje steg jag tog säkert skulle känna en ofattbar smärta, om alla viskningar som upptog mitt huvud och jag förstod aldrig vad jag hade gjort alla för ont, om ...nä, om det ska jag inte berätta. Så här i efterhand låter det ändå inte så otäckt. Chip.