Hej, jag heter P och jag är en fyrkant. Hej P.

Vi ska effektiviseras på jobbet nu. Det ska tidsrapporteras och allt ska hållas inom vissa ramar. Som om ramarna kunde bli snävare än de redan är. Ja, kanske de kan eftersom de uppenbarligen ska bli det. Och jag är trött på alltihop. Vardagsrutiner och deadlines och klättra uppåt i hierarkin eller falla platt på magen. Tristess som svider och ger mig stressmage oavsett om jag sliter mitt hår eller sitter som en guldfisk framför datorn och gör ingenting. Och när jag tittar ut genom fönstret och varken ser ett gäspande vinterhav eller en nyvaken orangutangsol längre undrar jag vad fan jag gick av tåget för. Hur står man ut här? Jag fattar det inte. När allt det vackra och tysta bara är bakom hörnet. Vad är det som är så fantastiskt med stan? Fester, supa och kräkas, hysteriska socialskratt, be there or be en jäkla fyrkant, modetvång och likgiltiga frågetecken? Jag fattar det inte. Eller jag förstår vissa delar av staden, som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Jag förstår att man vill ha kulturen, konsten, musiken, upplevelserna och kanske de bra människorna inom räckhåll. Men resten, det som försvinner i samma sekund som man blinkar?
Äh, skitsamma. Jag gnäller bara för att jag har tummen mitt i handen. För att även om det inte blir så mycket snack så blir det aldrig heller särskilt mycket verkstad. Flykterna får väl finna sig i att ske inne i mitt huvud. Eller inte.