Voice-over

Om en människa har en bra berättarröst kan jag släppa taget om min privata misär och sitta lycklig och mjuk i magen i flera timmar. Det är något med såna människor som gör att man känner sig trygg och omhändertagen, nästan lite på gränsen till obekymrad.
Han på radion just nu har en sån röst, varm och lite bullrande och så där att man kan riktigt se hur saffransdegen jäser över när han tar i från tårna. Det låter lite som han som brukade stå i morotslandet när jag var liten och på den tiden skrek han "Det brinner i farmors hus!" och då blev man lite rädd men sen skrockade han och blev farmors vänliga röst igen och då bjöds det på pannkakor med sylt och Bamse och Skalman var där och höll handen tills man lugnat ner sig.
Filmkrönikan-Sara är en annan sån där människa med röst som får mig att bli behagligt sömnig och som får mig att dra filten över benen och smacka lite med kinderna. Fast henne bytte SVT ut till fjompvårtan Orvar för att programmet skulle bli mer ungdomligt och när det sen uppdagades att Orvar gillar musikaler bytte de förvisso ut honom också, men då brydde jag mig mindre. En dag ska jag skriva till Sara och fråga om hon kan spela in sig själv på band till mig. Hon behöver bara säga samma ord i två timmar om hon vill. Jag betalar hundra riksdaler Sara!
Så ja, jag älskar verkligen röster, om det är rätt röster. I bokhyllan där hemma har jag en massa saker som inte gör mig speciellt glad, men Shanti Roneys röst i en ljudbok som jag hela tiden somnar ifrån och därför aldrig kommer hörläsa ut, den är fin att plocka fram om man behöver släppa taget om saker som inte vill släppas av sig själv. Och inte för att någon av er vill, men om ni skulle vilja, så är ett enkelt knep att få mig att bli lite kär att läsa högt ur en bok, vilken som helst, just när jag ligger där bredvid och ska till att sova. Såvida ni inte låter som Kjelles gamla flamma Miss Universum anno 1984, då kan det faktiskt vara.