Ironi på hög nivå

Man står på toppen av ett snötäckt berg och ropar för sitt liv. Vänd rakt framifrån ser man pålen som genomborrat något väsentligt. Vänd rakt bakifrån ser man punkten på ryggen där huden flammande rött buktar sig en smula utåt. Vänd varken eller, ser man lyckligtvis ingenting alls. Man ropar och ropar och ropar. Tar i från knäskålarna och lyfter orden så högt och så långt man bara förmår. Varje gång man på nytt fyller lungorna med luft, borras pålen djupare och djupare in i köttet.

Efter en vecka kommer det efterlängtade ekot, det låter så här:


(.)

(..)

( )

( )


Då sätter man sig äntligen ner, lutar sig tillbaka och låter tyngdkraften göra sitt.