Om jag ställer mig mitt i en cirkel då?

Igår utanför Djursjukhuset fick jag en tandpetare tillstucken mig. På petaren tronade en rykande knaprig frasig falafel. Varsågoda! sa mannen som gett mig tandpetaren. Sen log han sådär brett som bara nyfrälsta eller dumsnälla kan göra. Eller som bara grillmannen utanför Djursjukhuset kan göra. En gratis aperitif i väntan på huvudnumret.

Det fick mig att tänka på greken i Saluhallen som gav mig och Lina varsin klubba medan vi väntade på gulashsoppan. Varsågoda! Och ett brett jätteleende. Som grillmannens. Och sedan fick det mig att tänka på bonden som körde ensamt ärende hem till mig en regnig kväll, bara för att meddela att jag får gå på hans grusväg så mycket jag bara vill.

Och minnen av alla snälla gubbar swischar förbi när jag blundar. Busschauffören som körde en extrarunda i stan bara för att jag missat var jag skulle gå av, och som körde mig ända fram till dörren dessutom. Torghandlaren som stoppade lite extra frukt i påsen till mig eftersom jag behövde mina vitaminer. Taxicahuffören som höll mitt hår medan jag kräkte en kväll när jag både var fullast i världen och sexton år samtidigt. Och så vidare...

Och jag behöver nog tänka på alla snälla gubbar idag. När likgiltigheten och ointresset väver ännu ett lager runt mig. När de som inte är gubbar än, inte heller lärt sig att jag behöver den där tandpetaren med falafel. För att inte alldeles ramla ihop.