Floyd

Det bor en ansenlig mängd möss i samma hus som jag. På kvällarna när jag ligger och läser Ajvides senaste pocket hör jag hur det knaprar i väggarna. Nära, nära knaprar de små liven. Och jag kastar ibland en tidning i golvet eller bankar med näven i väggen för att de ska bli tysta. Det blir dom aldrig. Sen somnar jag till slut och morgonen efter hittar jag nya muslortar lite här och var.

Erkännas ska att jag har haft ihjäl en mus. Min mamma tvingade mig för ett tag sedan att sätta ut fällor under köksbänken. Och efter en långhelg på annan ort kom jag hem och hittade musliket. Skallen krossad och blodet i en pöl bredvid. Det tog mig tre dagar att ge mig själv syndernas förlåtelse. Tre dagar grät jag och förbannade mitt ondsinta dåd. Sen bar jag ut liket i garaget, sa några väl valda ord och bestämde mig för att glömma.

Men så kom Floyd. Imorse när jag gick runt lite och gäspade mot alla fönsterrutor, hörde jag åter det nu välkända knaprandet. Men den här gången från ett lite oväntat håll, nämligen från min ena högtalare. Mycket riktigt låg där också en rejäl hög med muslortar på fönsterblecket. Försiktigt vände jag högtalaren och tittade in genom hålet på baksidan. Och där satt han, Floyd. Med sina stora svarta ögon och tittade tillbaka på mig. I samma stund insåg jag att jag hade fått en ny chans. Operation Floyd påbörjades.

Som ett ganska kass förstaförsök, började jag med att öppna fönstret och försöka skaka ut Floyd i grannarnas trädgård. Det ramlade ut väldigt mycket hundfoder, men ingen Floyd. Det där med hundfodret var föresten anledningen till att jag gav honom namnet Floyd. En tjockis som gillar konstig mat, vad annars skola han kallas? Dessutom gav det Ebbot alibi, då jag misstänkt honom för att gå upp mitt i natten och smygäta. Matskålen är nämligen alltid helt tom på morgnarna, även om jag med säkerhet vet att där fanns ett par foderkulor kvar kvällen innan.

Så, plan 2. Jag hittade en stor burk, lade i några mandlar och en näve hundmat och placerade öppningen mitt framför hålet i högtalaren. Dock inte närmare än att det skulle sippra in lite syre till Floyd. Sen satte jag mig på en stol och väntade. Och väntade och väntade och väntade. Och väntade. Nada Floyd. Kanske hade Floyd kolavippat? Jag skakade högtalaren lite och hörde hundfodret som var kvar skramla runt där inne. Och nog, jo något lite större tyngre också. Ett par timmar vankade jag fram och tillbaka, bad Floyd att komma ut så att jag skulle kunna ta honom och burken och springa ut på ett av fälten här utanför och släppa ut honom i friheten. Men inget.

Någon gång måste jag plötsligt ha gett upp för rätt som det var befann jag mig liggande i soffan, med en annan glasburk framför ögonen. Och någon gång mellan alla tillbakablickarna i Lost måste Floyd ha passat på. För när jag efter ett besök i köket passerade glasburken var allt foder och alla mandlar i den borta. Norpade! Jag satte örat mot högtalaren men hörde inget. Han är smart, väldigt smart.

Men så nu, precis innan min kommande Ajvide-stund, fick jag syn på honom. Floyd. Något tjockare än för några timmar sedan, något mer stilla. Och här är bildbeviset. En bra stund stod han stilla och poserade, lät blixtarna träffa honom en efter en. Men nu ska han få sova. Jag har pratat lugnande med honom, sagt att jag inte vill honom illa och att vi tar det där utsläppandet imorgon istället. Vem har hjärta att släppa ut ensam mus mitt i becksvartaste natten? Inte jag. Nej, han har fått lite vatten i ett teskedsmått och en gonattsaga. Resten tar vi imorgon. Måste packa en matsäck till honom också.

Gonatt!