I'll huff and I'll puff till I blow your house in

A hade fått en vit nyckel med röda hjärtan på av sin man idag. för att hon inte skulle tappa bort den bland alla andra nycklar. tåras det i era ögon? det är mycket sånt där romantiskt tjafs nu (så länge det gäller andra är det alltid tjafs). önskelåtar och rosbuketter och sms som ger röda kinder. men jag klarar mig utan sånt, jag skulle mycket hellre få den nya stormen uppkallad efter mig. den som ska anlända inatt och som ska skaka sverige lika mycket som gudrun gjorde. jag kan tänka mig att svepa fram över husen, få rutorna att skallra lite och ljuset att springa och gömma sig i källaren. kanske fixa lite översvämningar här och där och slita loss tomtebolyckan med rötterna. visst, en storm skulle sitta fint nu. vem ringer jag och hotar för att stormen ska bli min?

edith piaf vs beastie boys 1-0

när jag var tretton eller kanske fjorton och fördrev dagarna med att vara tyst i skolan och stökig som fan hemma, ville jag bli graffitikonstnär. två gånger om året brukade jag ta tåget in till malmö och de sista minuterna mellan oxie och slutstationen satt jag med näsan tryckt mot den skitiga fönsterrutan och beundrade färgglada tags som gjorde hus och tågvagnar så mycket vackrare än de omålade. fast på den tiden visste jag inte ens att det kallades tags, det vet jag knappt nu. men jag minns att jag hörde talas om en graffitiskola och att jag bönade och bad om att få gå på den där skolan. eller om det nu bara var en kurs, jag minns inte. svaret minns jag i alla fall, tanten jag frågade sa att det bara var värstingar som fick gå på den där utbildningen. alla färgburkar och väggar var bara till för dom. jag minns också att jag blev så arg och besviken att jag funderade på att vandalisera kiosken i skillinge bara för att ha något i meritförteckningen som skulle kunna klassa mig som värsting. men jag gjorde väl aldrig det. jag gick på konstskola istället, drack rött vin och kollade på bella när hon slukade eld efter att ha druckit en hel liter äcklig lättfil. och kiosken, såg jag nu sist jag var hemma, har någon jämnat med marken i höst. antagligen inte ens en värsting.

men en fin bild kan jag väl visa

[seb jarnot]

fruchtig, knackig, frisch

nä, idag skriver jag inget tror jag.

monsieur varini

okej, ni har säkert redan hört talas om Felice Varini, men jag som är lite långsam med att upptäcka briljanta personer såg honom för första gången i Kobra nyss. optisk illusion alltså. jag tänker på planschen på väggen hos min tandläkare där Reuterswärds trappsteg varken gick upp eller ner utan bara runt runt. och det ger mig en dålig smak i munnen och obehagliga minnen. men fan, Varini är mycket mer än så. att kunna måla streck på hus och på saker runt husen så att den som sedan tittar på ett fotografi av platsen tror att strecken är ditmålade i efterhand. aaah, mig gillar mycket! mig vilja måla streck på allt jag ser nu. mig vilja måla hela världen lilla mamma! kolla upp folk, om ni inte redan gjort.