...och så går solen ner och så går solen upp och så går solen ner och så går solen....

I ärlighetens namn

Nåja, inte fullt så mörkt.

In Memoriam

Min mamma skickar förslag på texten till pappas minnesannons. Tio år sedan om bara några dagar. Tio år sedan mattan drogs undan och lämnade mig att falla fritt. Och jag faller fortfarande. Stannar upp emellanåt, tar sats, och faller igen. Jag känner mig vulgär i min konstanta misstro på livet. Torr i munnen av snusförnuftig dekadens. Vad är det ni andra ser som jag så totalt blundar för?

Ironi på hög nivå

Man står på toppen av ett snötäckt berg och ropar för sitt liv. Vänd rakt framifrån ser man pålen som genomborrat något väsentligt. Vänd rakt bakifrån ser man punkten på ryggen där huden flammande rött buktar sig en smula utåt. Vänd varken eller, ser man lyckligtvis ingenting alls. Man ropar och ropar och ropar. Tar i från knäskålarna och lyfter orden så högt och så långt man bara förmår. Varje gång man på nytt fyller lungorna med luft, borras pålen djupare och djupare in i köttet.

Efter en vecka kommer det efterlängtade ekot, det låter så här:


(.)

(..)

( )

( )


Då sätter man sig äntligen ner, lutar sig tillbaka och låter tyngdkraften göra sitt.

Om jag skulle skriva en C-uppsats i filmvetenskap nu...

...skulle den handla om betydelsen av alla förbannade simbassänger som dyker upp ungefär halvvägs in i 50% av filmerna jag ser. Om hur den plågade huvudkaraktären, som alltid står inför ett svårt beslut, naturligtvis lyckas pricka in en dag när simhallen är helt tom på andra människor. Belysningen som alltid är lite skumt halvdunkel. Väggarna och golven som är antingen spegelblanka eller modernt betongsträva, men alltid kliniska. Baddräkten som oftast är svart med inte alltför utmanande skärning. Ljudet som varierar mellan att skildra rörelserna under vattnet och tystnaden ovanför. Simtagen som alltid bryter vattenytan med perfektion, aldrig tafatta plaskrörelser. Personen som alltid dyker upp till vänster i bild och sträcker fram en handduk precis när den plågade huvudkaraktären når bassängens ena kortsida och av en händelse tittar upp. Det skulle jag skriva om.

Men då skrev jag om alla förbannade cirklar som dyker upp i Kubricks filmer istället. Det kan man också göra. Det är en del - cirklar.