en gemen dag

det finns ingen inspiration. det finns kli i ögat och en liten tanke på stora bokstäver. man får inte börja en ny mening med gemener längre, det är tydligen förpassat till 2005. och det är bara grafiska formgivare som håller på med sånt märkvärderi ändå och jag borde väl inte skylta för ditt yrke är inte vem du är (dr phil). om jag vore copy och erkände att jag dessutom aldrig tänker genom mina ord utan bara skriver på måfå samtidigt som tanken lämnar skallen, skulle jag till och med skämmas. men hur orkar man trycka ner caps lock hela tiden? hur orkar man annat än att flyta runt lite tröttsamt utan att lyfta ett finger? hur orkar man tänka efter och försöka sig på sånt som kallas strukturerad information? jag kliar mig åter i ögat med högra armbågen. vrider ner huvudet för att nå. jag har verkligen inget att berätta idag. ingen historia som skulle göra er vare sig gladare eller ledsnare. men kanske kan jag göra er likgiltiga? ibland är jag otäckt bra på just det. säger det er till exempel något om jag nämner hur killen bakom mig i kassakön på konsum idag hjälpte mig att kasta fram alla mina varor till kassörskan eftersom rullbandet inte fungerade. till och med mina engångimånadengrejer tog han friskt tag i. om jag säger att jag först trodde att han var snäll, ja alldeles på vippen att fria till mig alltså och att jag först i ett senare ögonblick förstod att han bara var jävligt stressad och att han ville bli av med allt i sin väg - jalla jalla jalla. att han nästan sprang över mig när han såg regnet men inte mina ben och armar. att jag fick lite kli i vänstra ögat som vägrat ge med sig sen dess. han hade säkert hund. jag har fått hundloppor som hoppade från hans konstiga tröja upp till mitt öga, i precis rätt ögonblick. men jag tycker om hundar, jag kan stå ut med kli. och hemma rann yoghurten ut över bordet, över fina designskärbrädan, ner i ett tillmanfat (jag har ett äpple stående där, eller nej just det, det har jag inte längre eftersom jag högg itu det igår och droppade ketchup på det, lekte döda äpplet och sen slängde jag det visst), ut på elles mattidning och drippen dropp drapp ner på golvet. då var det tur att jag bodde i sverige så att jag hade vatten i kranen att torka bort allt med.
nå, säger det er verkligen något?

i likgiltigheten namn, jag är strålande glad!