att sova länge, länge

jag drömmer att jag är ombord på en stor båt. en båt med många rum men inte lika många människor. jag springer eftersom jag har bråttom men jag vet inte till vad. upp och ner för trappor, andfådda steg och paniken som växer för varje dörr jag passerar. jag hör röster men vet inte var de kommer ifrån. gråtfärdig slår jag på väggarna jag springer förbi, skriker tyst i mitt huvud tror jag. så kommer jag till den sista dörren och öppnar den. ett stort kalt rum med cementgrå väggar, upplyst endast av en naken glödlampa som hänger från taket mitt i rummet. mitt i rummet ja. där sitter en person men jag ser inte vem. och plötsligt går jag väldigt långsamt. någon drar mig i armen och säger åt mig att vänta. säger åt mig att jag inte vill se. men jag måste få se, så jag fortsätter gå. ett par meter från personen som jag inte vet vem det är, ser jag konturer jag känner igen. ryggtavlan som nervöst vilar mot den lika nervöst ihopsatta pinnstolen. händerna med de långa fingrarna som håller i ett litet metallföremål som blixtrar till när ljuset landar på det. ansiktet. håret som är bortrakat men ansiktet minns jag alltför väl. det är Han. han som jag aldrig skulle få se igen. nu sitter han framför mig och han ser allvarlig ut. inte rädd men han skakar lite. som första gången vi träffades. alldeles nära honom nu och jag ser föremålet tydligare. han håller i ett rakblad med sin högerhand, siktar på den vänstra handleden. jag säger inget och inte han heller. jag förstår inte men det verkar han göra. i brist på annat lägger jag min kind mot hans. rör vid hans kindkotor med mina fingertoppar. följer varenda linje i hans ansikte medan jag blundar. en tår faller från antingen honom eller mig. det blir lite fuktigt och rummet upplöses. jag simmar i en pool med grönfärgat vatten. det borde vara gräsmatta där men det hände väl något. jag ser honom inte längre men vet att jag måste in i huset och gömma honom för de andra. han ligger i mitt gamla sovrum. min mamma står några meter bort i badrummet. tittar sig i spegeln och räknar åldern antagligen. ett stort täcke som jag drar över honom varje gång någon i huset närmar sig. och de ser inte. inte jag heller och varje gång jag drar undan täcket igen förväntar jag mig att han ska vara borta. de första tre eller fyra gångerna är han det inte. han bara ligger där, ser förkyld och rufsig ut. men kanske är det den femte gången som han till sist är borta. och jag är inte förvånad, för jag visste. så jag går uppför trappan, upp till terassen på taket. ser på himlen. molnen som täcker norr, syd, väst och öst. ser inte festen som pågår runt mig. ser inte att han sitter på en stol några meter bort.

freud, bitte?