Same same, not very different

Jag sitter och inväntar den stora förändringen som skulle komma 2007.
Med benen i kors sitter jag i sängen och tänker nu då...ja men NU då...eller nu...inte nu heller? Men det tar kanske lite tid för den stora förändringen att komma igång. Det är så mycket gammalt bråte i mig som den behöver göra sig av med innan den kan slå sig till ro i kroppen. Inte mycket att göra åt, jag kan ta av mig kläderna och krafsa lite på huden för att få den att bli tunnare, mer genomtränglig, men mer kan jag inte göra.
Så jag antar att jag får sitta här ett tag till, känna samma gamla jävla känslor som 2006. Förödmjukelsen i att sitta och gråta över samma gamla P-tecken där han går i täten med sin förbannade drillstav och aldrig tittar bakåt. Isblocken som tinar fan så långsamt trots att det är hundra plusgrader ute. Den där känslan som bygger orostrådar bakom pannan tills jag får huvudvärk och som ger mig den där obefriande klarheten att oj, vad det kommer att gå illa nu. Och jag sover illa om nätterna men bra på morgnarna, kanske är det för trångt i sovnatten men lagom glest i sovmorgonen, jag vet inte. Jag drömmer om grisar som skriker och det är ingen punk med det alls, kanske dödsmetall, jag vet inte det heller. Det jag vet är att jag vill vara vaken för att slippa drömma, att jag vill sova för att slippa förnedringen som följer med vakenheten. Ingenting går ihop, som vanligt, som 2006.
Men jag krafsar på och huden ovanför hjärtat börjar bli väldigt tunn nu, snart kommer den stora förändringen och tränger sig genom. Snart. Snart.