Jag är ledsen, men jag var bara tvungen att prova på hur det känns att vara puttinuttig med en rockstar offentligt. Nu har jag gjort det och ska genast sluta. Förlåt.
måndag, augusti 13, 2007
Transformera tiden, bitte!
Några timmar senare än igår, rättare sagt några timmar in i idag.
Jag vet att jag satt på en hård och okänslig trästol igårkväll. Mitt i ett surrande moln av hungriga myggor. Kliade mig vanvettig. Vet att jag med trögflytande oro sa till stolen mittemot att nöjd blir jag aldrig. Att jag alltid har trott att allting ska ordna sig, bara jag flyttar någon annanstans. Bara jag skaffar det eller den där istället för det jag har. Om jag får göra något annat istället. Om allting bara blir precis tvärtom. Men att när jag väl har flyttat och skaffat och gjort, så står jag ändå där i en svärm av förvirring och undrar varför inte allt blivit bra nu då. Varför klumpen av otillfredsställelse vägrar att sväljas ner.
Men det ska du veta, andra stolen, att imorse vaknade jag. Imorse vaknade jag tre gånger, sen gick jag upp och kliade krokodilen under hakan. Fick några trivsamma bitmärken på armen nedanför de gamla som redan var där, låste upp ytterdörren och släppte in 20 grader som stod på rad utanför och väntade. Naken sprang jag runt på gårdsplanen och jagade en boll som tiggde om att bli sparkad på. Och vet du, där mitt i allt det gamla grådasset från igår sprakade det av förnöjda gnistor idag. Och jag har slickat i mig miljoners miljoner så att de ska vara ända till nästa gång du kommer hit och ruskar om mig.
Och kanske låter jag några guppa iväg på havsytan senare idag. Så att jag har något att titta upp på, där jag ligger och ler på sandbotten med mjukheten från havets hela tyngd över mig. Och kanske kommer sandspättorna och jag att tänka i symbios, att en ruskig trästol är ruskigt fint att ha mittemot sig när luften runtom sinar iväg.
Jag vet att jag satt på en hård och okänslig trästol igårkväll. Mitt i ett surrande moln av hungriga myggor. Kliade mig vanvettig. Vet att jag med trögflytande oro sa till stolen mittemot att nöjd blir jag aldrig. Att jag alltid har trott att allting ska ordna sig, bara jag flyttar någon annanstans. Bara jag skaffar det eller den där istället för det jag har. Om jag får göra något annat istället. Om allting bara blir precis tvärtom. Men att när jag väl har flyttat och skaffat och gjort, så står jag ändå där i en svärm av förvirring och undrar varför inte allt blivit bra nu då. Varför klumpen av otillfredsställelse vägrar att sväljas ner.
Det var det jag satt där och sa igår, till den andra stolen. Och den andra stolen såg lite bekymrad ut. Den andra stolen såg ut att vilja säga till mig "Skärp dig för fan, reality check!". Minns inte om den sa det också. Sådana ord går sällan in i mitt sållande förstånd. Men jag tror nog att den andra stolen ruskade om mig, hela natten ruskade och ruskade den. Och jag sov och ruskades och sov och ruskades.
Men det ska du veta, andra stolen, att imorse vaknade jag. Imorse vaknade jag tre gånger, sen gick jag upp och kliade krokodilen under hakan. Fick några trivsamma bitmärken på armen nedanför de gamla som redan var där, låste upp ytterdörren och släppte in 20 grader som stod på rad utanför och väntade. Naken sprang jag runt på gårdsplanen och jagade en boll som tiggde om att bli sparkad på. Och vet du, där mitt i allt det gamla grådasset från igår sprakade det av förnöjda gnistor idag. Och jag har slickat i mig miljoners miljoner så att de ska vara ända till nästa gång du kommer hit och ruskar om mig.
Och kanske låter jag några guppa iväg på havsytan senare idag. Så att jag har något att titta upp på, där jag ligger och ler på sandbotten med mjukheten från havets hela tyngd över mig. Och kanske kommer sandspättorna och jag att tänka i symbios, att en ruskig trästol är ruskigt fint att ha mittemot sig när luften runtom sinar iväg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
