Jord under naglarna

...och jag tänker inte prata med er om det. 13 främlingar i en liten ask. Nej. Inte den här gången.

18+

...är kallt när man badar i det....är kallt när man bor i det.
Vi efterlyser lite koskit att isolera dom jävla husväggarna med.

Kalla mig änglamarken, eller himlajorden om du vill...

Jag blir elak när jag inte har kontroll. Jag kan titta den finaste människa rakt i ögonen och få honom/henne att ompröva allt. Bara med ett ord. En gång i tiden hade jag en vän som läste socialpsykologi. Förutom att klippa mitt hår snett med kökssaxen brukade hon berätta exakt för mig varför jag betedde mig som jag gjorde. Det var bekvämt. På det sättet att jag aldrig behövde rannsaka mig själv, hon gjorde det alltid åt mig. Egentligen var vi inte så bra vänner, hon ville mer vara min pojkväns vän tror jag, men ändå. Hon gillade att ha våldsam sex i boxningsringar, gillade att förnedra män genom att dra ner gylfen på dom när hon dansade tryckare, kallade sig Charlotte Always innan bindan blev ett faktum. Och hon gillade att jag var en kompis hon kunde klippa snett och amatörpsykologa på. Sen försvann hon och det har inte funnits någon annan som vågat analysera mig så pass ingående efter det. De flesta blir rädda när jag visar det svara hålet som gömmer sig bakom bröstkorgen. Svarta hål är läskiga, jag tycker också det. Jag dömer inte, jag vill att mitt svarta ska skrämma. Vill bli småhatad när jag är elak. Andras flykt från mig lugnar på ett sätt som ni aldrig kommer att förstå. Jag får en orsak. Ibland behöver jag det. En orsak att få andra att ogilla mig, få dem att lämna mig i hörnet där åtminstone två väggar håller mig i kontrollens trygga grepp.

Det komplexa. Det paradoxa. Jag lockas av okontrollen något vansinnigt.

Middag för två

Du måste lära dig att prata om känslor...

Jag gillar inte rösten Sverker Olofsson. Inte ens när rösten kommer ur en annan människas mun. Mina tarmar vrids ihop och gnäller obekvämt när rösten Sverker Olofsson oväntat dyker upp. Det finns nu en konstnär i min teve som har ätit upp Sverker Olofssons röst (jag är säker på att det finns fler). Jag sitter tillbakalutad i soffan innan rösten börjar låta, sedan framåtlutad med armarna om magen. Krälet, kräket. Han skiter i om han är köpt av företagen, säger han. Hans röda stuga på månen skulle bara kosta en halv miljard och han är konstnär. Varför ska han behöva tänka, konstnär konstnär konstnär han är. Upprörd är han också, Sverker Olofssons röst i en annan människa. Och så ser han ut som om han ätit glosoppa till middag, som om han egentligen jobbar hos Nisses Bilar i Höör, som om han egentligen inte är en riktigt konstnär. Han är så att säga "en dålig kombo av det mesta som livet har att erbjuda". Känsla: tarmvrede

Tre timmar uppdelat på tre dagar. Tre timmar uppdelat på en och samma soffa. Han, vad heter han, han som ser lite tråkig ut som spelade psykopatnörd i en film och som egentligen kanske räknas som hunk (Brasse säger fel, fel, fel...). Hon som enligt Aftonbladet inte gillar kramar men som skaffar u-landsbarn så det ryker med Brad Pitt. Och så lite Niro, han är fin i sin fulhet. Jo, det var hemligstämplat. Alltihop var hysch hysch. Jag låg stilla i alla ställningar jag förmådde komma på utan att tänka efter. Ofta blundade jag och räknade minuter av njutning. Hela ljudspåret var anpassat till mina öron. Kanske flera ljudspår, men jag mergade down, som i Photoshop. Allt i ett lager, allt i en vällustig suck. Luddigt filter på ljudet, viskande rakt genom, allvar, ödesmättat, nästan ingen humor alls. Det var tvunget att det tog tre dagar. För fort och för mycket av tystljudet skulle få mig att avtrubbad lägga mig ner och leva på luft tills syret tog slut. Ljudet det viktigaste i cinemavärlden, alltid. Som det blå kraset när Juliette tandkrossar franska godisklubbor. Eller Debra Winger i ett par svajiga mot konsthallens blanka stengolv. Klicketiklicketiklick. Handlingen torftig, såklart. Känsla: dämpad perfektion

Konsekvent okonsekvent. Det lilla djuret far med blicken. Jooodå, ligg du där. Neeeeej, inte ligga där. Ryggpladask, benen groda, harnos. Okonsekvent. Ögonsalva. Okej då, ligg där din stackare. Vänta ska jag bara... Sängen som ett levande frågetecken. Gruset som små ökendrömmar på påslakanet. Det är synd om honom. Synd om oss som har mig som inte kan vara konsekvent. Matt av min egen mattebrist kurar jag ihop nära nära morrhåren. Lägger min tass på hans hand. Lätt värmeslag och något som pickar under pälsen, mot min hud. Du får bestämma, viskar jag ohörbart. Jag bestämmer att du får vara okonsekvent, viskar han ohörbart. Vi håller på så. Ett litet liv som varm köttbullsmet mot min ständiga brist. Accepterar min svaghet med en glad klo över mitt ögonlock. Läskar dig matte. Läskar dig Ebbot. Känsla: kärleksflimmer

Angel dust

I kursboken står det att man ska tänka "ängel" när ens hund gör något dumt. Då drar man automatiskt på smilbanden och får vänliga ögon och hunden vill inte göra fler dumma saker. Jag har betalat 1030 kronor för den här kursen. Läsken kostar sju kronor.

(Jens var där, Ale Stenar var där, copyright och sånt också tror jag)

Alltid dessa söndagar

Jag duschar slut på varmvattnet, blöter ner golvet insvept i min björnimitation, sätter mig vid min laptop och skriver meningslöst ner följande:

SANNINGAR OM MIG
Jag ljuger ofta för att slippa göra saker.
Jag blir nervös av att träffa nya människor.
Jag gör saker i sista minuten.
Jag är ständigt rädd för att misslyckas.
Jag blundar för sånt jag inte vill se.
Jag har svårt att släppa taget.
Jag är bortskämd.
Jag tycker inte om att fråga efter hjälp.
Jag tappar bort viktiga saker.
Jag är bekväm och lat.
Jag tycker att det är jobbigt att prata om känslor.
Jag är för mesig i de flesta situationer.
Jag har ingen koll på min egen ekonomi.
Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli.
Jag gillar inte när andra rättar mig.
Jag tycker ibland tvärtom utan anledning.
Jag har en skev verklighetsuppfattning.
Jag är inte osocial, men ofta ointresserad.
Jag har aldrig fixat min egen deklaration.
Jag lyssnar för mycket på min familj.
Jag blir illamående när andra är arga på mig.
Jag gillar djur mer än människor.
Jag låtsas ibland att jag vet mer än jag gör.
Jag är inte så intresserad av omvärlden.
Jag blir sur när jag förlorar i spel.
Jag är onödigt negativ.
Jag får panik när saker inte går som det är tänkt.
Jag är ofta otrevlig utan anledning.
Jag skriver hellre arga brev än pratar ut.
Jag blir tyst när det är jobbigt.
Jag orkar inte alltid tänka efter själv.
Jag börjar ofta gråta när jag får kritik.
Jag motionerar alldeles för lite.
Jag är väldigt dålig på att höra av mig.
Jag blir sur när andra skryter om sin lycka.
Jag har svårt att uppskatta mina bra sidor.
Jag fantiserar lite för mycket.
Jag retar mig på väldigt mycket.
Jag kan ofta inte försvara mig själv.
Jag litar inte alltid på mina egna känslor.
Jag skrämmer bort folk för att slippa dem.
Jag lurar mig själv när det behövs.
Jag kan verka väldigt känslokall.
Jag blir arg när jag är osäker.
Jag skulle vilja vara Nina Persson.
Eller någon annan kanske.

Det tar mig ett liv och tre månader. Sen är i alla fall frisyren helt förstörd. Vi kan även säga att det är fiktion. För sakens skull.

Den andra dagens fina timmar

Dagar som är dagar som är obeskrivliga dagar. Lugnet som klister i käften, paniken som popcorn mellan soffan och rumpan. Men så får man en bild innan man ska sova. Och man tänker. Man tänker "bra" och tar livet av dagens dag med ett leende på läpparna.