ljus i skymningen

fick precis ett nyhetsbrev från spegeln och ja, jag vill se ännu en film om manlig självdestruktivitet som bara en kvinna kan sätta stopp för. jag vill sjunka ner i en sammetsröd biofåtölj och trycka knäskålarna mot sätet framför mig. jag vill lägga tröjan om mig och låtsas att det är en varm filt och sen sitta knäpptyst i mörkret. jag vill blunda när filmen börjar så att de finska monotona replikerna går in i huvudet på mig utan att jag förstår vad de säger. jag vill le lite när jag tänker på vad DN skrev om filmen för jag blir faktiskt glad av "inga kompromisser, bara ondska, gangstrar, utsugare, kamratförtryckare, lögnare. mycket ljug, inget ljus."
jag vill geniförklara kaurismäki och skaffa en kille med raggarslick. eller nej, det sista vill jag nog inte. men vet ni, idag är en dag när jag borde vara lite sentimental och ledsen över att saker blev som de blev, men jag är ju inte det. jag är nästan lite..tja...uppåt? det finns hopp om det miserabla. åtminstone idag. åtminstone när jag tänker på finsk tango och på sätet bredvid mitt i en alldeles tom biosalong.