Ibland gör det sig påmint

Det behövs så lite. För att få det ena benet att bli lite tyngre än det andra. Och vippbrädan att darra till och sakta, sakta dra sig mer mot marken än mot himlen. Du blinkar till och andas häftigt in ljummen, unken tågluft i dina lungor. En kort stund funderar du på att låta brädan gå hela vägen ner. Kanske för att du glömt hur smällen låter. Hur ont gravitationskraften gör. Men du sansar dig. Jämnar ut dig. Igen.