Du behöver inte läsa det här, what's the point?

Jag tänker att jag kanske skulle fråga dig ändå.
Emit har säkert mognat och gjort dig redo nu.
Om jag frågade idag skulle du bli glad säger vi.
Du skulle stå där med solen röd bakom dig och
säga åt mig att följa med till fucking crazy city.

Eller nej, i ärligheten namn, jag tänker inte.
Det blir min undergång gång på gång, icketänkandet.
Min förbannade känsla som går ända ut i fingertopparna.
Som inbillar hjärnan att det är den som tar besluten.
För jag är inte dum, hade jag förstått att jag egentligen
inte tänker, hade jag gjort något åt det.
Till och med nu tror jag att jag sitter och tänker
när allt jag egentligen gör är att
känna att jag kanske skulle fråga dig ändå.

Det är ett ynkligt hjärta att luta sig mot.