Allt det här för att ha en anledning att sätta in en bild på...

Äh, jag kom hem helt fel. Alldeles för tidigt och alldeles för sent.

En timme innan hade min vinsläpiga hjärna fnittrat till och tvekat in i det sista om den verkligen skulle dirigera upp resten av kroppen i bilen. För allt som var jag ville sitta kvar i den sällsynta stadstystnaden, fortsätta gömma solslickade tår i skuggan från någons stol, och skjuta körsbärskärnor på den fagra ungdomen. Men vinsläpiga hjärnor är hopplöst inställsamma och istället blev det AC och diskussion om lammstekar med ålderdomen. Veto veto veto!

Niotiden. Hemma. Otillåten att köra bil. På landet igen. Hade det inte varit för väldigt små detaljer kunde jag ha höjt åldern på ungdomen bara ett snäpp och fortsatt ett par mil på egen hand. Grillat i Barbiebyn och gett dagen bara några timmar till. För verkligen, den här kvällens tendens att bli kortare och kortare, kändes så...ja...så bortkastad...

Men jag förvaltade om. Öppnade en Guillaume Canet och svalde ner honom med stora klunkar. Drömde mig bort bland tunga sidendraperier och tjocka dunbolster. Såg framför mig hur smöret rann ner längs sidorna på en tallrik med crepes och kände återigen ett sug efter att börja rita kolteckningar. Att dra fingrarna genom tjockt, ostyrigt, lockigt hår och imponerat applådera när en sån som Peder Lamm upphör att stamma . Ah oui! Franskt i strupen är alltid en stämningshöjare.

Ok, jag går och lägger mig då.