Ett ganska - om inte alldeles - internt meddelande till just ingen alls

Jag vet att Sjöbo fått ta mycket skit genom åren, en del oförtjänt kanske, vad vet jag. Men det ska ni veta, att den här veckan har jag fått ta mycket skit från Sjöbo. Det skulle ju vara en sak om Melvil Poupaud kom hit och sprutade grön silikonskum på min oregano (nej, det är inte ens en metafor), nästan lite trevligt till och med. Men att Sjöbo gör det. Och flera gånger dessutom. Det måste vara på gränsen till mental misshandel! Och alla dessa mellannummer medan silikonskummet puttrar och torkar och blir till skrapmat vid ytterdörren. Detta prat om att byta hundar som man byter kalsonger (vart sjunde år i Sjöbo). Dessa blödande fingrar som tigger plåster, dessa skitiga handlabbar som skrubbar sig i min penseltvätt eftersom jag inte har någon lacknafta, dessa evinnerliga raggningsepos där det sätts fast hjul på grindar och sticks ner dörrar i jorden, dessa skelögt stirrande ögon i nacken när jag bara vill vara ifred och SIST men inte minst, denna tysta lärling som enligt guldtexten på sin svarta tröja "Älskar mus!". Fan Sjöbo, nu vill jag inte torka upp mer skit efter er. Nu gör vi slut! Dunk i ryggen för tusan.



Säg till om jag ska sluta upp med mina vackert friserade fransmän nu. Jag förstår ju att det måste finnas en gräns även för er. Eller nej, det förstår jag nog inte.