Man kan tänka på Don Johnson istället om man vill, det får man.

Jag har inte varit sjuk på hela vintern. Den ena och den andra har berättat för mig om hur de hostar och snörvlar och ligger halvt medvetslösa, samtidigt som de spyr och tömmer sig på alla möjliga sätt. Och de har gjort det gång på gång, varit sjuka. Vissa har varit så sällan friska att de under de timmar de mått bra, varit säkra på att det bara varit en farlig bieffekt av den riktiga sjukdomen. Folk har inte mått så bra den här vintern.

Men jag har alltså klarat mig undan allt. De enda krämpor jag har haft har berott på helt andra saker än sjukdomar, som att jag t ex har en hund som använder mig som språngbräda då och då när inte golvet studsar tillräckligt av sig självt. Men inget kräkande, ingen feber, inga plötsliga svimningsanfall på väg till jobbet.

Och min teori till varför jag varit så jävla frisk är väl helt enkelt det, att jag inte går till något jobb. Det har inte funnits några kolleger eller medresenärer eller förbipasserande skolbarn som andats basilusker på mig den här vintern. Isolerar man sig bara tillräckligt noga är det enda man kan drabbas av vägglöss eller ont i magen. Och vägglössen var inga vägglöss kom doktorn fram till.

Sen sover man ju så fantastiskt mycket mer när man jobbar bara några meter från sovrummet. Och precis som vänsterpartiet anser jag sömn vara det viktigaste livet har att erbjuda. Jag älskar att sova. Länge. Intensivt. Jag hatar att vakna innan kroppen är beredd. Att inte få låta drömmarna sina ut alldeles av sig själva. Det, det tror jag är en stor anledning till att jag blev sjuk mycket oftare när jag var anställd. Sömnbrist.

Men nu alltså, idag och igår, har jag en smärre implosion på gång. All värme som borde suttit i husväggarna på vintern, har åkt ner i min mage istället och sprider sig som ett grenverk genom hela kroppen. Kinderna hettar, näsan frustar ut rykande rökmoln och tårna spretar ifrån varandra för att slippa bränna sig. Jag v ä g r a r att tro att det är feber. Det kan det inte vara. Jag är frisk! Men något skumt är det. Något skumt är det. Kanske har jag fått i mig nässlor utan att ha märkt det. Kanske tyder mina skitiga fotsulor på att jag springer ut på Tores åkrar på nätterna och betar brännässlor in absurdum. Det skulle förklara en del. Både drömmarna och hettan.

Ja, så är det.