Och det i vasen står snett

Jag går på en tiodagarskur. Sväljer ner lila kapslar med kiwi- och pärondricka. Sköljer ner kiwi- och pärondricka med den sista apelsinjuicen. Missar munnen oavsiktligt och blöter ner byxorna precis där det borde vila en hand med fem krypande fingrar. Hämtar inga nya byxor utan sitter kvar och bli apelsinkall. Drar upp byxbenen, blottar vaderna och blir ännu kallare. Ja, tänker jag. Ja, det är så här.

Precis innan följde jag det blå ljuset i utanförsvartet. Det tog abrupt slut, som vanligt, som det alltid gör. Blått ljus är en illusion. En illusion som upprepas, men dock. Illusion. Vissa hävdar att det finns blått ljus i andra länder också, på andra sidan jordklotet. Jag tror dem. Illusioner brukar vandra långt, dyka upp där man minst förväntar sig det. Så att du säger att du har sett blått ljus som liknar mina blå ljus, det gör mig inte förvånad.

...

Nej, jag tänker inte på att tanken inte når mig när jag fyller år. Eller när det är julafton eller nyårsafton eller någon annan dag som jag tycker att tanken borde nå mig. Det tänker jag inte på. Skulle jag sitta här och tänka på alla tankar jag själv ger. Oavbrutet. Och sen på hur mycket tanklöst jag får tillbaka. Nej, det skulle inte falla mig in. Man skulle kunna säga att jag är totalt oförmögen att tänka de tankarna. Jag är disabled, så disabled som jag bara kan bli när jag tänker tankar på engelska. Eller när jag inte tänker de tankarna. För jag gör ju inte det. Tänker allt det här. Inte, säger jag.

Nu börjar tyget på byxorna torka lite, känner jag. Nu känner jag inte, torkar jag lite.

Fötterna i kors nu. Hej.


foto: http://www.flickr.com/people/yotababy/