Molndagar - röddagar

Om man återvänder till civilisationen i låt säga cirka tio timmar, då finns det en risk/chans att molnen far fram lite lägre och lite fortare än vanligt. Halsbrytande vackert, hinner jag tänka. Och man kanske inte exakt kan sätta fingret på vad som gör att tiden går hundra gånger fortare än på landet men man känner det i hela kroppen. Pulseringarna och färgerna och jordgubbarna som smakar lite sötare just den dagen. Och mitt i tiden tar man en paus och låter minuterna gå långsamt bara en kort stund och man befinner sig mitt i ett mörkt rum på Konsthallen och larmet gick inte den här gången men passaren gick, oj vad den gick. Som en passarrobot utan kläder gick den. Och sen var det liksom teckningar bakom som rörde sig och ridåer som öppnade sig och musik som inte var robotmusik utan mer någon annan musik och folket häpnade och jag gapade men inte för länge. För pausen var just en paus och vet ni VAD?! Det fanns en svart filt med vinfläckar och en massa andra saker med vinfläckar och vitlöksost på nosen flera gånger om, men det var inte det som var VAD?! för VAD?! var ju informationen som lyder som så att Masses husse spelat förband till gubben med armarna ner (eller upp beroende på graden av nykterhet), Neubauten och det var jag tvungen att skriva.
Neubauten alltså. Ja, Neubauten. Ni vet. Neubauten. Jag repriserar så att ingen glömmer. Sen går tankarna i kringelikrokar, precis som bläckpennan gjorde och det var väl bara det. Att cirka tio timmar kan göra lite mer än bara färga armarna röda. Och att det var lite fint, det och molnen och Tjocke-Bo och allt mittemellan.