Du måste lära dig att prata om känslor...

Jag gillar inte rösten Sverker Olofsson. Inte ens när rösten kommer ur en annan människas mun. Mina tarmar vrids ihop och gnäller obekvämt när rösten Sverker Olofsson oväntat dyker upp. Det finns nu en konstnär i min teve som har ätit upp Sverker Olofssons röst (jag är säker på att det finns fler). Jag sitter tillbakalutad i soffan innan rösten börjar låta, sedan framåtlutad med armarna om magen. Krälet, kräket. Han skiter i om han är köpt av företagen, säger han. Hans röda stuga på månen skulle bara kosta en halv miljard och han är konstnär. Varför ska han behöva tänka, konstnär konstnär konstnär han är. Upprörd är han också, Sverker Olofssons röst i en annan människa. Och så ser han ut som om han ätit glosoppa till middag, som om han egentligen jobbar hos Nisses Bilar i Höör, som om han egentligen inte är en riktigt konstnär. Han är så att säga "en dålig kombo av det mesta som livet har att erbjuda". Känsla: tarmvrede

Tre timmar uppdelat på tre dagar. Tre timmar uppdelat på en och samma soffa. Han, vad heter han, han som ser lite tråkig ut som spelade psykopatnörd i en film och som egentligen kanske räknas som hunk (Brasse säger fel, fel, fel...). Hon som enligt Aftonbladet inte gillar kramar men som skaffar u-landsbarn så det ryker med Brad Pitt. Och så lite Niro, han är fin i sin fulhet. Jo, det var hemligstämplat. Alltihop var hysch hysch. Jag låg stilla i alla ställningar jag förmådde komma på utan att tänka efter. Ofta blundade jag och räknade minuter av njutning. Hela ljudspåret var anpassat till mina öron. Kanske flera ljudspår, men jag mergade down, som i Photoshop. Allt i ett lager, allt i en vällustig suck. Luddigt filter på ljudet, viskande rakt genom, allvar, ödesmättat, nästan ingen humor alls. Det var tvunget att det tog tre dagar. För fort och för mycket av tystljudet skulle få mig att avtrubbad lägga mig ner och leva på luft tills syret tog slut. Ljudet det viktigaste i cinemavärlden, alltid. Som det blå kraset när Juliette tandkrossar franska godisklubbor. Eller Debra Winger i ett par svajiga mot konsthallens blanka stengolv. Klicketiklicketiklick. Handlingen torftig, såklart. Känsla: dämpad perfektion

Konsekvent okonsekvent. Det lilla djuret far med blicken. Jooodå, ligg du där. Neeeeej, inte ligga där. Ryggpladask, benen groda, harnos. Okonsekvent. Ögonsalva. Okej då, ligg där din stackare. Vänta ska jag bara... Sängen som ett levande frågetecken. Gruset som små ökendrömmar på påslakanet. Det är synd om honom. Synd om oss som har mig som inte kan vara konsekvent. Matt av min egen mattebrist kurar jag ihop nära nära morrhåren. Lägger min tass på hans hand. Lätt värmeslag och något som pickar under pälsen, mot min hud. Du får bestämma, viskar jag ohörbart. Jag bestämmer att du får vara okonsekvent, viskar han ohörbart. Vi håller på så. Ett litet liv som varm köttbullsmet mot min ständiga brist. Accepterar min svaghet med en glad klo över mitt ögonlock. Läskar dig matte. Läskar dig Ebbot. Känsla: kärleksflimmer