torsdag, april 26, 2007

Gone baby gone

Hettan som suger färgen ur träden och steker marken tills den är hård som en benknota. Om inte annat gillar jag det med Simon Beckett.

Det luktar gott om naturen idag. Jag går med kioskdeckaren i tankarna och det luktar sött och sövande när jag passerar diket som är alldeles nygrävt. Gula smöriga blommor i klasar från sockerbuskarna. Jag gäspar, hunden gäspar, ekot gäspar. På vischan kan man blunda samtidigt som man går framåt. Det är ingen som hugger en kniv i bröstet på dig bara för att du sluter ögonen en stund utan att stanna upp. Inte så många i alla fall. Inte så att det känns så väldigt ont. Inte mer än att du blåser dig själv till liv igen när du passerar vrakekorna som fortfarande efter alla decennier luktar tjära och bränt trä. Stick i näsan är det bästa.

Så, imorgon flyttar jag ut på riktigt. Nycklar genom brevinkastet, adjö adjö till staden som aldrig gav mig vad jag ville ha ändå. Vad det nu var jag ville ha, inte ens jag vet. Livet kanske. Det fanns hur som helst inte där. Inte för att det finns där jag hamnar nu heller. Inget blev väl riktigt som det skulle bli. Även om jag inte vet hur det skulle bli. Men jag försmäktar. Sockerdricka och snus finns i kommiland och tidningarna i väntrummet är bara lite gula. Bara lite fingermärkta. Kölapparna är det värre med. Det ryktas om att numren håller på att ta slut.

Tills då.