Eller en isblå klubba som går sönder mellan dina tänder

Du vet det där sprakiga ljudet som kommer från tända stearinljus ibland. När elden skjuter i höjden mitt i en vindpust. Ljudet som får dig att tänka på skört bladguld som går sönder i en öppen handflata. Vet du vilket ljud jag menar? Blunda och koncentrera dig annars.

Just nu, när jag har stängt av alla andra världens ljud, är det just det sprakljudet som fyller rummet jag sitter i. Och rummet är också mycket riktigt fyllt av tända stearinljus. Men jag har gått fram till var och ett av ljusen och det är inte från dom som ljudet kommer den här gången. Jag har lagt örat mot låga efter låga och viskat försiktigt. Andats ytterst långsamt för att inte överrösta ett enda sprak.

Men inte förrän jag går fram till ett av fönstren och trycker läpparna mot den iskalla rutan, förstår jag varifrån det sprakiga ljudet kommer. Med ena ögat uppspärrat stirrar jag ut i mörkret och hör spraken anfalla min spegelbild. Ett inferno av sprak, som om spraken är glada att jag äntligen förstår. Hagel. Hagelsprak. Små vackra kristaller som med högljudda sprak träffar andra sidan av mitt ansikte.

Jag undrar om du skulle tycka att det var ett vackert ljud. Om du skulle förstå skönheten i de knäppande krasande ljuden. Skulle du det? Eller om du mest skulle tänka på födelsedagstårtorna som står i svalen och inte kommer längre på grund av blixthalkan som de små nedriga spraken är skyldiga till. Jag hoppas inte det. Jag tror du kan förstå, du också.

Så

nu börjar vi om...