Utan kladd

Idag fyller min fru år!
Jag har bakat en tårta och slagit in ett jättestort paket.
Eller nä, det har jag kanske inte.
Inte riktigt på riktigt men i tankarna faktiskt.
Så varsågod min fina spökögda fru.
Hipp hipp hurra och så.
Pyss.

stuart

jag känner inte för att skriva så mycket de här dagarna.
det kunde ha varit katastrof men det är det inte.
jag lyssnar istället.
på stuart.

Jag vet inte

Jag har köpt fem trollisar för en tia.
Behöver ni veta mer än så idag?

Dirty laundry

Problemet med att inte ha tillräckligt lång sladd till dammsugaren är att tvätten inte blir tvättad. Eller rättare sagt, problemet med att vara äckligt rädd för spindlar gör att bristen på lång dammsugarsladd blir ett problem vilket leder till att tvätten inte blir tvättad. För öppnar jag dörren till tvättrumskällaren och blir välkomnad av en stor fet spindel som mitt i dörröppningen firar ner sig från sin tråd tills vi befinner oss ansikte mot ansikte (och jag svär att den jäveln ler), och jag sedan tittar upp i det låga taket och ser flera stycken ännu större, fetare och hungrigare spindlar sitta och gunga på sina håriga ben, då behöver jag en dammsugare med tio meter lång sladd. Och har jag inte det stänger jag darrande dörren och återvänder in i lägenheten där jag sätter mig bakom dubbla lås och hyperventilerar bredvid den suckande, växande tvättkorgen. Efter en stund reser jag mig och börjar gräva runt längst inne i garderoben för att se vad jag kan hitta för kläder att dra på mig de resterande två veckorna tills nästa tvättid. Jag konstaterar att om jag inte orkar handtvätta kan vissa sommarkläder göras om till vinterkläder om man gömmer dem bakom koftor och tjocka tröjor. Att om jag köper ett par strumpbyxor kan jag gå med kjol halva december. Men fjorton par trosor kommer jag inte undan om jag inte vill börja sy gardintygstrosor och jag vill så gott som aldrig sy något alls för det är bland det tråkigaste och svåraste jag vet. Så jag tillbringar resterande söndag med att titta på film och skriva Richard Marx-novell och när klockan slagit sängdags gör jag min kvällsritual och skakar täcket och kudden och tittar under sängen, på väggarna och i taket och säger hotfullt på knagglig filmamerikanska ”Die spiders, die!”.


PS! Jag hade tänkt sätta in en bild på en spindel men eftersom allt syre försvann när jag googlade "spider" så kände jag att det nog var läge att strunta i spindelbilden. DS!

lönefredag =

Det stavas I R O N I

För det är väl det det är, veckans uppgift till Zlatans klass? Att skriva en text, novell eller ett prosastycke baserat på nedanstående låttext. Man kan ju tycka att Richard Marx skulle vara bortglömd vid det här laget, själv har jag ställt ner backen med skivan (ja, LP) i mörkaste förrådet, men icke då. Jag känner mig gammal när jag tänker på att det kanske är så att Zlatan, som är född på 80-talet, valt den här låttexten enbart för att vi som går på kursen, som ju är lite äldre, ska känna igen oss och slippa ställa den pinsamma frågan "Vem är P Diddy?". Och det är lite pinsamt att jag fortfarande får rys i magen och ser högstadiets gympasal insmord i discoblink när jag lyssnar på storhuvets jämmerliga röst (för han har har faktiskt oproportionerligt stort huvud och dessutom lika oproportionerligt korta armar).
Nä, det får bli ett franskt slut på kärlekshistorien tror jag bestämt. Miserabelt ska det vara. Hälften spydde, resten dog. Bon bon, pon pon.

Oceans apart day after day
And I slowly go insane
I hear your voice on the line
But it doesn't stop the pain
If I see you next to never
How can we say forever

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

I took for granted, all the times
That I though would last somehow
I hear the laughter, I taste the tears
But I can't get near you now
Oh, can't you see it baby
You've got me goin' CrAzY

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

I wonder how we can survive
This romance
But in the end if I'm with you
I'll take the chance
Oh, can't you see it baby
You've got me goin' cRaZy

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

Janne, Stenmark och...

...så var det det där med björkarna.
Sen var det inte mer.

Jag hade fel

reklam är inte så dumt (alltid). Bravia I like.
Det är de som har filmen med bollarna också.
Och ljudet på om ni ska titta.

Tämligen klarvaken, gonatt!

Dåliga vardagsvanor:
- sitta vaken och osömnig i soffan fast spöktimman börjat
- äta ingefärakex och port salut istället för kvällsmat
- lova saker som jag vet att jag inte orkar hålla

Ikväll har jag gått i rått och när jag kom fram fixade jag en begagnad teve. Det blir som det blir när det blir som det blir. Astrid var glad i alla fall, fast något vidare bollsinne hade hon inte. Och det var farliga kvarter, sa han hussen till Astrid. Själv verkade han inte farlig alls, mest lite söt tyckte I som livvaktade mig. Sen konstaterade vi fin och gick hem i rått igen.
Egentligen var det tänkt att jag skulle få mer än en teve. Typ en stationerad teve, två högtalare och han som tyckte att vi borde köpa en gammal Saab ihop för att kunna köra till snön och den eviga istiden i norr. Men det där sa han bara för att ibland orkar man inte vara tyst fast man borde. Ibland kan det babblas på i timmar och speciellt då borde man inte lyssna så noga. Ord som fastnar gör lätt lite ont annars när man sen ska svälja ner dom. Fast det är ju det där med tidsperspektiv också. Jag har bråttom. Jag tycker att nu är nu och sen är sånt som är ogreppbart och i mitt huvud finns det inte ens. Sen har dessutom en tendens att aldrig bli av, så jag har rätt där också. Slow motion är hundra kilometer i timmen för långsamt för mig. Kom nu, gör nu, var nu! Men skjul som döljer teveapparater och gamla liv kan tydligen stå stadigt i flera år utan att knirreknarr-dörren öppnas en endaste gång. Så är det och nu orkade jag inte vänta längre för teven har haft halv bild i ett år och de sista veckorna har vi börjat skrika ikapp, oljudet och jag. Och tro mig, jag gillar Johnny när han går runt i huset med en yxa och är lite glatt mordlysten, men det passar sig inte i vardagslivet kära ni.

dagen är orange

jag gillar inspirationssidor.
jag gillar när normalt blir konstigt.
jag gillar den här fotografen.
sen gillar jag nog inte så mycket mer idag.

go o gla ska mänskan va

Vår första hemuppgift på skrivarkursen var att beskriva vår motsatsperson. Jag hade tänkt följa instruktionerna, vara en duktig kurselev. Men det gick tydligen inte och helt plötsligt hade hon som inte skulle vara jag förvandlats till en apatisk, frånstötande kvinna som slickade linolja från sitt trägolv. Ganska bra överlag men akta dig så att det inte slår över och blir parodiskt allt det där svarta, påpekade Zlatan. Ja, hon var döende i cancer och sviken av alla människor i hela världen också, nämnde jag det? Att det inte var min motsatsperson påpekade jag flera gånger. Däremot sa jag inget om vem det verkligen var. Att det var motsatsen till min motsatsperson. Att det var jag som jag är inuti vissa dagar. Dagar som ni ändå inte vill läsa om och som jag därför inte finner något större nöje i att skriva om här heller.

Men för att alla ska bli nöjda kan jag skriva om dagarna ur min motsatspersons synvinkel. Så kan ni själva välja om ni vill vända på det eller inte. Så kan ni sitta där och fundera över om jag verkligen tycker det är kul att bli sliten mitt itu hela tiden, eller om jag bara skojar med er.



Eller nej, vi struntar i det förresten.
Jag ska dricka varm choklad och äta bulle istället tror jag.

Another day...

...just breathe

Helgen har varit saknad, skepparhistorier på teatern, gulaschsoppa, gudrun sjödéntanter, undran, regnvacker, edward norton, gråmulen, nosbuff, eftertanke, äppelkaka, tjocka strumpor, soldis, smutsgul, lövrik, sparka uppåt slicka neråt, italienskt rött, stuart a staples, tvätt, frågetecken, blaha, måsskri, höga klackar, blanksvart nattasfalt, dragspel, spontandans och kanske något litet till.

Nu väntar verkligheten några dagar igen.

linssoppa x 5 = 150 kr

Ordningen återställd

Håret borta, paniken borta.
Och det var en skön process dessutom. Två timmar med massagestol och värmeljus i ittala och porlande vattenfallsväggar och softpornmusik och fingertoppar som masserar masserar masserar. Manliga dessutom. Jag kommer aldrig gå tillbaka till en kvinnlig frisör efter det här. Jag säljer mig till Henkesekten och lovar och svär att bli urfattig bara de där händerna fortsätter vara mina några gånger om året. Det spelar inte ens någon roll att han såg straight ut där han gled runt i sin överdimensionerade mössa och nedhasade slitjeans samtidigt som han hade den där möllannonchalanta looken. Jag kan ta att inte alla frisörer är gay, helt okej med mig. Och ja, nu blir det soppa i en vecka.

p-p 0-0

hon sitter rak i ryggen och låter det tragikomiska göra vad det vill med henne. hon skriver med STORA BOKSTÄVER "ha ha ha" och bestämmer sig för att sluta nu.

Som kompensation

för allt jag inte tycker om, är här lite som jag faktiskt tycker om.

ljud: sax som klipper i hårt papper, någon som vänder blad i en tidning (gärna dagstidning eller glättad månadstidning), glasbitar som slår mot varandra, mörka röster, tågdunk, regnsmatter mot en fönsterruta, skrikande vindar

dofter: parkeringshus, limspray, vaniljstång, choklad, nyklippt gräs, tobak (otänd), nybakat bröd, grillrök, vissa blommor

smaker: salt lakrits, choklad, hallon, vin, chili, vitlök, tjeckisk öl, lite lagom bränt, ost

att titta på: oväder, teckningar, havet, grusvägar, enkla former, bra film, ryggtavlor, snö, nattmörker

att känna på: lammöron, sand, varm deg, vatten, kalla ytor, tjockt hår, hud, mjukt ljummet stearin



nog med listor nu.

Hej, jag heter P och jag är en fyrkant. Hej P.

Vi ska effektiviseras på jobbet nu. Det ska tidsrapporteras och allt ska hållas inom vissa ramar. Som om ramarna kunde bli snävare än de redan är. Ja, kanske de kan eftersom de uppenbarligen ska bli det. Och jag är trött på alltihop. Vardagsrutiner och deadlines och klättra uppåt i hierarkin eller falla platt på magen. Tristess som svider och ger mig stressmage oavsett om jag sliter mitt hår eller sitter som en guldfisk framför datorn och gör ingenting. Och när jag tittar ut genom fönstret och varken ser ett gäspande vinterhav eller en nyvaken orangutangsol längre undrar jag vad fan jag gick av tåget för. Hur står man ut här? Jag fattar det inte. När allt det vackra och tysta bara är bakom hörnet. Vad är det som är så fantastiskt med stan? Fester, supa och kräkas, hysteriska socialskratt, be there or be en jäkla fyrkant, modetvång och likgiltiga frågetecken? Jag fattar det inte. Eller jag förstår vissa delar av staden, som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Jag förstår att man vill ha kulturen, konsten, musiken, upplevelserna och kanske de bra människorna inom räckhåll. Men resten, det som försvinner i samma sekund som man blinkar?
Äh, skitsamma. Jag gnäller bara för att jag har tummen mitt i handen. För att även om det inte blir så mycket snack så blir det aldrig heller särskilt mycket verkstad. Flykterna får väl finna sig i att ske inne i mitt huvud. Eller inte.

reflektioner söndag

JUST NU
himlens färg nerifrån och upp: vit, ljusgul, ljusblå, vit, gråblå, gråbrun
havets färg: gråsvartblå med inslag av gult
regnets färg: ljusblå, vit, gul, röd, grön, mörkblå, grå, ljuslila
grannens takplattors färg: smutsröd, smutssvart, grönröd
trädgårdens färg: ljusgrön, grönblå, mörkgrön, vit, grågul, orangebrun, silvergrön, röttröd
den stora fula byggnadens färg: ljusblå, gulsvart
hundens färg: svartbrun, vitbrun, vitvit, smutsgul, svartsvart
jag utanpåfärg: blekfärg i obestämd nyans, svart, mörkbrun, ljusbrun, brunvit, mörkgrå, tröttblå, vit, rosaröd opacitet 25%
jag inutifärg: gråblå, röd, multicolorfärg

Make my day

Nej, ni får ursäkta. Jag kan inte tänka på något annat idag än på att mitt hår blivit för jävla långt. Inte långt långt menar jag då utan långt för frisyren långt. Det är oavsett om ni tror mig eller inte enormt frustrerande och irriterande. Som att sitta en hel dag och lyssna på naglar som dras mot den svarta tavlan-irriterande. I-landstortyr om ni så vill. Min krassa ekonomi till trots så finns det ingen möjlighet att dra ut på det längre. Kort ska det bli, mörkare ska det bli. Dyrt kommer det bli hur som helst. Och ni behöver inte upplysa mig om att det här inlägget var tråkigt. Fan det är fredag, ni kan väl roa er på egen hand.

Goa mackrådet ger:

ALBANMACKA
Lingonlimpa
Ajvar hot!
Hummus
Morot
Gurka

Bred på mackan ett lager ajvar och ett lager hummus. Använd en vass kniv och skär små små bitar av morot och gurka som sedan strösslas över mackan. Egentligen ska det vara lite skivad feferoni på också men det hade ni inte råd att köpa. Varsågoda!

God morgon, blött idag också ja!

Bandet av mardrömmar blir längre och längre för varje natt och snart kan jag vira bandet tusen miljoner gånger runt min kropp tills det enda som syns bakom är min gapande mun, kippande efter luft.
Jag har alltid drömt mycket mardrömmar, det är inte något jag har börjat med nu. Jag har alltid drömt mycket över huvudtaget. Och jag minns mina drömmar. Ofta väldigt detaljrikt. För något år sedan fick jag för mig att börja skriva drömdagbok. Min tanke var att det skulle bli intressant att läsa någon gång, jag vet inte när. Men ett par dagar efter att jag hade börjat nedteckna alla surrealistiska natthändelser läste jag det jag skrivit och insåg att det var skittråkig läsning. Det som varit så fascinerande precis efter drömmens uppvaknande var nu bara osammanhängande och ogreppbart. Så jag slutade då. Därför tänker jag just idag inte berätta om nattens konspiration, om hur jag gick barfota längs Södra Förstadsgatan och letade efter skumplastaffären, om nyckeln som jag behövde hitta en passande ask till, om min döda pappa och min levande bror som inne på Stadium sparkade fotboll med några ynglingar, om toaletten på ovanvåningen som monterats bort och blivit ett hål i golvet, om den äcklige P. Ahlberg som tvunget ville hångla med mig fast jag cyklade fort som bara den för att slippa honom, om festivalfolket som invaderade stan som inte var den här stan utan en annan, om sveket från vänner och familj som ville sätta på mig ett par skor med törnen (ja, väldigt mycket jesussyndrom) så att jag för varje steg jag tog säkert skulle känna en ofattbar smärta, om alla viskningar som upptog mitt huvud och jag förstod aldrig vad jag hade gjort alla för ont, om ...nä, om det ska jag inte berätta. Så här i efterhand låter det ändå inte så otäckt. Chip.

There's a monkey on my back

Makes me act like that

(fin låt, passande låt,
merci monsieur R)

I skåne tät dimma, -800°C

Jag försöker vara snäll, jag menar verkligen det. Men det är svårt vissa dagar. Idag är det svårt. När jag sitter bakom skrivbordet på jobbet med regnblöta byxor som slickar mina lår med kyla och fukt, när jag inser att allt blod jag stångat ur mig det senaste året aldrig spelade någon roll. För det jag hela tiden får tillbaka är aldrig mer än likgiltighet eller på sin höjd en fråga om vädret. Och tanken på att jag lagt ner all min kraft på att få någon att förstå det som inte vill förstås gör mig tom och förbannad. Framför allt irriterar och stör det mig att min blåögdhet fick mig dit jag inte ville. Och jag vill så gärna skylla på någon annan än mig själv, så jag skriver några sarkastiska meningar och låter orden skymma sikten för den som ska läsa. För ja, jag vet att orden blir transparenta och betydelselösa i samma stund de träffar målet. Eller om de aldrig träffar, det kanske är så det är.

nä, det snöar inte

och det här är inte livet,
det här är en bild av livet.

(inte pipan idioter)

insane in the brain

familjehelg. min bror läser min novell till skrivarkursen och medger att han tycker att jag är knepig. vi tittar på en dålig svensk teve-serie på kvällen med lia boysen. det där manuset skulle du ha kunnat skriva, säger min bror. jag fattar fan ingenting, fortsätter han. inte jag heller, instämmer hans flickvän. dagen efter läser min bror johans novell. johan skriver om sånt som är greppbart, om en chef som är dum. sånt är lätt att förstå, lätt att ta till sig. fan, den där johan skriver skitbra ju, utbrister min bror. jag nickar. jo, johan han kan han. själv är jag lite lätt galen då. man skriver inte att ens huvudkaraktär ligger naken på golvet och slickar i sig linolja, det gör man bara inte. så jag antar att all galenskap inte kan skyllas på briljans. inte ens på dåliga gener. det ligger bara för mig.

tystnaden och guldet

Vi drack varsin tjeckisk öl, Robert och jag. Eller om han drack något annat och jag drack varm choklad. Jag var i vilket fall bakfull och han var från norrland. En kombination som gjorde Ölkafét till en hyfsat tyst plats den kvällen. Det var kallt också vill jag minnas. Åtminstone tänker jag rökmoln och åtdragna halsdukar. Kanske ett par vantar med varmt innerludd. Jag minns inget av samtalet, antagligen nämnde vi kiwifrukten några gånger. Gutår och kiwi, det är sånt man pratar om med Robert. Inte för att allt det här spelar någon roll, jag ville bara att ni skulle gå in på hans sida och bli lite hänförda i själen så här timmarna innan helgen. Varsågoda.

dear jonathan, dear me, oh dear!

finalmente

årets första snö i malmö.
vinter i malmö - äntligen!
jaja, det var inte mycket snö
men det var kallt.
och det smakade gott på tungan.
det enda som saknas nu är vantar.
icke avklippta.