Som kontrast till gårdagens oförutsägbara eufori är jag idag oförutsägbart jävligt irriterad på allt och alla.
Jag irriterar mig på fyra inavlade Tomelillabor som åker tåg samtidigt som jag och som både luktar illa, pratar illa och skämtar förbannat illa. Jag irriterar mig på elementet i tåget som är så varmt att sulan på min skor smälter och droppar ner som ledsna svarta tårar på det klistriga golvet. Jag irriterar mig på mamman som äter så långsamt att jag får epilepsianfall. Jag irriterar mig på pastorn i teven som inte vet vad sångerskan i Sounds heter. Jag irriterar mig ännu mer på pastorns dotter som han ringer till och som inte heller vet vad sångerskan i Sounds heter. Jag irriterar mig på att alla idéer slagit sig ner i det madrasserade rummet bakom hjärnbalken och vägrar att komma ut och leka med mig. Jag irriterar mig något hysteriskt på en viss person som tar helvetes lång tid på sig att svara när jag mailar. Jag irriterar mig på att Henrik inte har tid att massera mitt hår förrän om två veckor. Jag irriterar mig på att kilona inte rasar av mig alldeles av sig själva. Jag irriterar mig på att luggen ramlar ner på överläppen och kittlar så att jag nyser. Jag irriterar mig på att jag ser suddigt med högerögat. Jag irriterar mig på att månen är full och inte jag. Jag irriterar mig på att min I-pod dog halvvägs på resan. Jag irriterar mig på att halva Sverige sitter och hejar på fucking jävla Brandeby ikväll. Jag irriterar mig på att bordet är för lågt ner när jag äter. Jag irriterar mig på folk som sitter och hostar fast det stör tystnaden. Jag irriterar mig på telefontider 8:30-9:30. Jag irriterar mig på att jag prompt måste sitta och irritera mig en fredagkväll. Fan.
