Apropå något annat

Ebbot har fått en egen blogg, så nu slipper ni elaka hundhatare läsa om honom här.

http://hundchoklad.blogspot.com/

Matter doesn't matter

Det är inte det att jag sa att jag inte.
Jag sa att jag inte visste. Ibland vet jag inte det.
Alltid kommer jag på det efter ett tag då.
Alltid är det efter ett tag som inte räcker.
Jag förstår det. Förstår men vill inte...
Accepterar med munnen så här /

11 timmar och 48 minuter kvar

Sen vet jag om man kan sitta en hel dag i vacuum och inte tänka på något annat än vilken idiot man är. Jag har höga förhoppningar att jag kommer lyckas.

Ebbots soundtrack...

...börjar nu

Ebbot med mamma Pytte

Manikyr

Pigg i bilen

Trött i bilen

Trött på rastplatsen

Masarins present, läbbig

Mattes hossa, inte läbbig

Squeeze

Läbbigt va?!?

Molndagar - röddagar

Om man återvänder till civilisationen i låt säga cirka tio timmar, då finns det en risk/chans att molnen far fram lite lägre och lite fortare än vanligt. Halsbrytande vackert, hinner jag tänka. Och man kanske inte exakt kan sätta fingret på vad som gör att tiden går hundra gånger fortare än på landet men man känner det i hela kroppen. Pulseringarna och färgerna och jordgubbarna som smakar lite sötare just den dagen. Och mitt i tiden tar man en paus och låter minuterna gå långsamt bara en kort stund och man befinner sig mitt i ett mörkt rum på Konsthallen och larmet gick inte den här gången men passaren gick, oj vad den gick. Som en passarrobot utan kläder gick den. Och sen var det liksom teckningar bakom som rörde sig och ridåer som öppnade sig och musik som inte var robotmusik utan mer någon annan musik och folket häpnade och jag gapade men inte för länge. För pausen var just en paus och vet ni VAD?! Det fanns en svart filt med vinfläckar och en massa andra saker med vinfläckar och vitlöksost på nosen flera gånger om, men det var inte det som var VAD?! för VAD?! var ju informationen som lyder som så att Masses husse spelat förband till gubben med armarna ner (eller upp beroende på graden av nykterhet), Neubauten och det var jag tvungen att skriva.
Neubauten alltså. Ja, Neubauten. Ni vet. Neubauten. Jag repriserar så att ingen glömmer. Sen går tankarna i kringelikrokar, precis som bläckpennan gjorde och det var väl bara det. Att cirka tio timmar kan göra lite mer än bara färga armarna röda. Och att det var lite fint, det och molnen och Tjocke-Bo och allt mittemellan.

WANTED: Spårar i vassen

Spårar i vassen, alltså. Nu har det bestämts att det är störstingen som ska hem till mig. Don efter person, kan jag tänka mig att någon tänkte. Hur som helst, på tisdag ska jag köra upp och hämta honom. Jag känner mig lite fylld av varm sirap. Det är kletigt i hjärtat en sån här dag, ni får ursäkta.

Varför det inte blev något mellan mig och Papa Dee inatt

Vi tar det från början. Jag var på fest hemma hos en kompis. Hon var syster till Papa Dee. Jag hade långt rött hår och såg ut som Linda Rasck (det säger er inte något och är nödvändigtvis inte en komplimang till mig själv). Det var mörkt och regnigt och vi var några stycken som skulle gå ut i det mörka och regniga. Gå ut i det mörka regniga gör man bara om man är onykter och på väg någonstans eller om man är nykter och vill frossa i sitt vackra tungmod. Vi var onyktra. Och på väg till ett ställe där folk dansar, jag har glömt vad sådana ställen kallas (disco?).

På plats lät jag några män/pojkar dra mig till höger och vänster innan jag ställde mig alldeles still, mitt på (dansgolvet?). Ögonkontakt med Papa Dee i baren. Hajenmusiken i öronen, dom dom dom dom dom dom dom... Papa Dees syrra som stod någonstans och blinkade åt mig, eller om det var åt honom. Kusten klar, övriga fiender tillintetgjorda. Ännu en filmreferens, Dirty Dancing-ögonsuget. Plötsligt har jag dragits bort till baren där Papa Dee står och ser blyg ut och dricker en paraplydrink. Jamaicastyle. Papa Dee i vita sommarbrallor och hatt, springer (joggar?) bort till DJ-båset. Beställer en låt, kommer tillbaka med hjärtat i halsgropen. Jag tittar roat på. Sen musiken (raggamuffin?) och Papa Dee solodansar framför mig. En blandning av enorm pinsamhet och förälskelse väller över mig. Musiken tystnar, folk gapar, Papa Dee vet inte riktigt vad som hände. Han måste dricka några öl, säkert hundra på raken för att ställa allt till rätta igen. Sen hånglar vi inte, sen blir Papa Dee så full att han börjar dansa hiphop istället. Där går alltid gränsen för mig.

Jag avlägsnar mig, tänker gå hem men är tydligen för ung för att få göra det. Sätter mig i ett rum där en massa andra olyckliga människor väntar på bussen och kollar på teve. Långbord naturligtvis. Ingen mat. Timmar går, folk börjar få roligt trots att allt är tråkigt. Plötsligt, Papa Dee på andra sidan fönsterrutan. Papa Dees syrra svallar över, säger att han kommit för att be om ursäkt för fyllan och hiphopen. Han har en bukett blommor (rosor?) i ena handen när han gör entré. Glad som en nyfrälst Runar. Jag smälter, fan trot. Eftersom blommorna är till mig reser jag mig upp och ser glad och nyfrälst ut även jag. Men Papa Dee skulle ge blommorna till sin heliga mor eller vem det nu var. Och sen hade han en bukett till som han skulle ge till någon annan och en till. Det fanns ingen hejd på hur många han skulle be om ursäkt. Sen tittar han på mig och säger att ojsan ojsan, de tre sista buketterna hinns inte med idag så min får vänta till imorgon. Jag förbannad som ett ostucket bi, springer ut i mörket och regnet med mitt tungmod. Papa Dee, Mama Pee - inte den här gången heller.

Sisuradiossa

Det här med finsk radio i svensk radiokanal. Mellan 18:10 och 19:00 varje dag. Varje, varje dag. Utom på helgen, jag vet. Men när man kör flyttkartonger kväll efter kväll och inte får in någon annan kanal än P4. För så är det på landet, man lyssnar på lokalradio. Man får inte välja för det har radiovågorna och det sunda förnuftet bestämt. Det kan springa en lös hund i Hörup och då måste man vara beredd bakom radion. Bakom ratten. Så man hinner bromsa i tid. Eller köra fortare om man är elak bonne, för det finns såna. Som tur är går traktorerna inte fortare än att hunden klarar sig ändå. Men finsk radio. Alla dessa timmar. Och jag pratar med flugan som klättrar upp och ner på rutan till vänster om mig, säger att den ska räkna till hundra framlänges. Att jag sen ska släppa ut den. Men jag hinner inte fram, så jag säger åt den att räkna till hundra baklänges också. Och flugan suckar och tar sig en tristessrunda bak till baksätet och jag blir inte irriterad alls. Jag nynnar till finsk tango. Ser gröna och gula fält höja sig som feta mögelostar i horisonten och det är 30 efter 30 på vägarna. Och ni kanske inte vet det här, men all musik blir bra bara den sjungs på finska. All! Jag visste inte det innan, men nu vet jag. Sisumjukt, sisugrällt. Sisusådär att till och med flugan stannar kvar i den tomma godispåsen och filar vingarna, fast dörren vid baklängesnittionio hamnat i Borrby och står på vid gavel. Ut fluga! säger jag. Hiuksille! väser flugan. Jag tror det betyder schampoo, men fan vet vad flugor snackar om. Min poäng var.

I have a secret to tell you. Will you leave with me?

Jag tappar dagen på droppar, klämmer åt det sista och slickar i mig en vacker film. En 2046. Jag vill att du ska se den. Jag vill att du ska vilja se den. Jag vill att din bubbla spricker och att perspektiven breder ut sig som en stor regnbåge efter ett häftigt regn. Att färgerna, även om de är svaga, klänger sig fast i din gråzon. Jag vill ge dig 129 darrande minuter att stoppa under täcket innan du går och lägger dig. Jag vill att du drömmer om 1224 och 1225 och låtsas att jag är androiden. Gonatt...

Tävling, kolumn höger

Jag och Aftonbladet har mycket gemensamt. Vi är lika ointresserade av riktiga nyheter och vi tycker båda att tävlingar där man namnger söta djur passar bra i högerkolumnen. Nu har ni sålunda chansen att komma med namnförslag till min valping som kommer hem till midsommar. Blir ert förslag ett vinnande förslag kan det tänkas att jag delar ut ett pris. Så, varsågoda!

Att bli lite förälskad en fredag