Igårkväll kräkte min hund i soffan. En stor brunklumpig gegga mitt på ena dynan. En stor brunklumpig gegga precis på den lilla platsen i soffan där rockrumpan legat bara några timmar tidigare. Den platsen i soffan som är själva magnetcentrum, den platsen som drar ner en i horisontellt läge om man så bara råkar ha lilltån hängande över den. Där kräkte han. Ebbot. Barf!
Och det är efter det som det blev lite konstigt. Som jag började tänka efter och finna mitt eget uppförande lite märkligt. För jag skyndade till undsättning. Jag fick tårar i ögonen och klappade huvud och masserade mage och höll Ebbot i tassen i en hel timme efteråt. Förklarade i detalj precis hur bra han skulle må alldeles alldeles snart. Jag torkade upp kräk utan minsta äckelkänsla och pussade på nosen som just befunnit sig ett par centimeter från källan till kräket. Jag tyckte synd om och ville sympatikräkas för att han skulle se att det inte var så farligt. Jag ville lägga mig ner och ha maginfluensa i en vecka, bara det fick Ebbot att må lite bättre. Och så somnade vi, i soffan. Med kräkfläcken bakom oss och ljudet från nattugglorna utanför runt oss. Ytterdörren vidöppen för att frisk luft är det bästa när man mår lite illa.
Men medan jag låg där och sov, flimrade det ögonblicksbilder från baktiden. Kräkbilder från förr om ni så vill. Och jag insåg att jag aldrig förr i mitt liv haft en så bra relation till kräk som nu. Som just kräket från den här hunden. Jag minns att jag gjorde slut med en kille för att han kräkte på min matta en nyårsnatt. Jag var så arg att jag skällde på honom i timmar medan han låg där i min soffa och var grön och brun om vartannat. Jag höll inte honom i handen och viskade snälla ord. Torkade minsann inte upp något kräk, det fick eländet göra själv när han vaknade upp. Saker ändras. Eller saker kommer fram i sitt rätta ljus kanske. Och jag kan tycka att jag agerat lite...tja...märkligt.
Och det är efter det som det blev lite konstigt. Som jag började tänka efter och finna mitt eget uppförande lite märkligt. För jag skyndade till undsättning. Jag fick tårar i ögonen och klappade huvud och masserade mage och höll Ebbot i tassen i en hel timme efteråt. Förklarade i detalj precis hur bra han skulle må alldeles alldeles snart. Jag torkade upp kräk utan minsta äckelkänsla och pussade på nosen som just befunnit sig ett par centimeter från källan till kräket. Jag tyckte synd om och ville sympatikräkas för att han skulle se att det inte var så farligt. Jag ville lägga mig ner och ha maginfluensa i en vecka, bara det fick Ebbot att må lite bättre. Och så somnade vi, i soffan. Med kräkfläcken bakom oss och ljudet från nattugglorna utanför runt oss. Ytterdörren vidöppen för att frisk luft är det bästa när man mår lite illa.
Men medan jag låg där och sov, flimrade det ögonblicksbilder från baktiden. Kräkbilder från förr om ni så vill. Och jag insåg att jag aldrig förr i mitt liv haft en så bra relation till kräk som nu. Som just kräket från den här hunden. Jag minns att jag gjorde slut med en kille för att han kräkte på min matta en nyårsnatt. Jag var så arg att jag skällde på honom i timmar medan han låg där i min soffa och var grön och brun om vartannat. Jag höll inte honom i handen och viskade snälla ord. Torkade minsann inte upp något kräk, det fick eländet göra själv när han vaknade upp. Saker ändras. Eller saker kommer fram i sitt rätta ljus kanske. Och jag kan tycka att jag agerat lite...tja...märkligt.
Så jag känner att jag borde testa om jag är lika människokräksfientlig idag. Nästa helg ska jag blanda väldigt starka limedrinkar. Det får bli det ultimata testet. Stackars stackars dig J, men det blir nog bra. Jag har ingen matta längre i alla fall. Och antagligen kräker jag innan dig ändå. Då vill jag att du håller mig i handen och säger att allt kommer att bli bra imorgon.
