Och han förde teskeden till läpparna och slickade och sög den tom

Jag ville gärna skriva något litet om Torgny Lindgren här. Jag ville gärna framhäva att jag minsann tittar på kulturteve och rentav är lite hejsan med Babels Daniel Sjölin. (Vi brevväxlade en gång i tiden, jag och Daniel. Jag skrev ett brev där jag frågade honom en sak. Sedan skrev han ett brev tillbaka där han besvarade min fråga. Och det var väl summan av den brevväxlingen. Dubbelt så lång brevväxling som den jag hade med Zeb Macahan.)

Men Torgny Lindgren alltså. Jag ska inte skriva något om honom än, tänkte bara påpeka att jag har läst Hummelhonung. Och man skulle kunna säga att jag, genom den boken, numera har honom som en av mina favoritförfattare. Jag minns bara inte vad boken handlade om...

Igår var det i alla fall Torgny Lindgren på teve och jag ville gärna skriva något om det. Här. På bloggen. Så att ni förstår kvantiteten av hur mycket kultur jag är.

Ni kunde sitta där på era trötta arbetarrumpor och måla upp mentala snapshots av hur Chokladciggs härligt kulturella tillvaro ser ut. Ni skulle säkert placera mig uppkrupen i en grön plyschsoffa läsandes en tung bok om små nätta människor. Väggarna runt mig skulle ni fylla med sammetsmjuka medaljongtapeter och en svag doft av mysk skulle antagligen sippra genom golvplankorna. Från taket skulle helt säkert en dansk pjäs sprida ett nedtonat stämningsljus. På soffbordet (teak) en kopp ångande orientaliskt rökt te.Bakgrundsmusik: kontrabas på ömsom speed, ömsom nedåttjack. Min hund antar jag att ni glömmer bort ett tag eftersom katter rimmar bättre med ett kulturellt välmående liv. Och just det, karmosinröda läppar.

Men vet ni.

Här sitter jag och tittar ner. Ser på mina svarta barfotafötter och hundsalivsmönstrade mjukisbyxor, det för stora gula linnet direkt på naken hud precis som på 70-talet och den grå Granit-koftan som korvar sig vid handlederna, mina blåmärken och rivsår och det nytvättade men självtorkande hårrufset och inget smink som döljer ansiktet som döljer insidan som döljer mig. Väggarna är bubbliga och vitmålade, dagsljuset kommer från suddiga glasrutor, min hund ligger och snarkar i min IKEA-säng, på bordet ligger ytterligare en Lehane och ytterligare ett lustmord och det enda ljudet som fyller utrymmet är datorns sövande elektrosoundsystem. Och i ärlighetens namn luktar det mer gammal skokartong än franska blöta drömmar.

Och allt sammanslaget så känner jag inte längre att jag borde skriva något om Torgny Lindgren.