Kalla mig änglamarken, eller himlajorden om du vill...

Jag blir elak när jag inte har kontroll. Jag kan titta den finaste människa rakt i ögonen och få honom/henne att ompröva allt. Bara med ett ord. En gång i tiden hade jag en vän som läste socialpsykologi. Förutom att klippa mitt hår snett med kökssaxen brukade hon berätta exakt för mig varför jag betedde mig som jag gjorde. Det var bekvämt. På det sättet att jag aldrig behövde rannsaka mig själv, hon gjorde det alltid åt mig. Egentligen var vi inte så bra vänner, hon ville mer vara min pojkväns vän tror jag, men ändå. Hon gillade att ha våldsam sex i boxningsringar, gillade att förnedra män genom att dra ner gylfen på dom när hon dansade tryckare, kallade sig Charlotte Always innan bindan blev ett faktum. Och hon gillade att jag var en kompis hon kunde klippa snett och amatörpsykologa på. Sen försvann hon och det har inte funnits någon annan som vågat analysera mig så pass ingående efter det. De flesta blir rädda när jag visar det svara hålet som gömmer sig bakom bröstkorgen. Svarta hål är läskiga, jag tycker också det. Jag dömer inte, jag vill att mitt svarta ska skrämma. Vill bli småhatad när jag är elak. Andras flykt från mig lugnar på ett sätt som ni aldrig kommer att förstå. Jag får en orsak. Ibland behöver jag det. En orsak att få andra att ogilla mig, få dem att lämna mig i hörnet där åtminstone två väggar håller mig i kontrollens trygga grepp.

Det komplexa. Det paradoxa. Jag lockas av okontrollen något vansinnigt.