Buss med död svensk tjej

Inatt åkte jag buss i rent vetenskapligt syfte. Mannen som satt bredvid förklarade för mig, intensivt men sakligt, hur den svenska kvinnan ser ut och beter sig. "Till att börja med är hon lång och smal. Hon är delikat finlemmad med fingar som spröda spindelben. Håret är långt och blont, men mil ifrån de amerikanska kvinnornas volymösa frisyrer. Naturligt böljar varje hårstrå halvvägs nerför den svenska kvinnans rygg. När hon rör sig går resten av världen i slow motion för att följa hennes rörelser. Hennes röst påminner om de ljusaste kyrkklockor och när hon skrattar blir det till ett änglaspel (hej kliché) som varje man måste lägga sig på knä för. Hon tänker bara goda tankar och hennes enda önskan här i livet är att hjälpa sina medsystrar bli ännu blondare."

Och så där fortsatte han, mannen bredvid mig. Under tiden körde och stannade bussen där det var sagt att den skulle köra och stanna. Vid varje hållplats steg det på en av dessa vidunderliga kvinnor. Tills dess att hela bussen var full av ljust hår och trådsmala midjor och jag undrade lite vad jag hade där att göra. Mörk och lagomviktig satt jag och vände huvudet till höger och vänster. Förbluffad. Fångad i en fjortonårig killes perfekta våta dröm. Och mannen bredvid mig log och fortsatte prisa den svenska kvinnan.

Till sist var det någon som tog fram en stor Magnum Pommac och började vifta med den. Min Magnum Pommac!! Jag blev lite orolig där i drömmen, tänkte att det är ju själva den att de måste gå och rota i mitt kylskåp medan jag sover. Jäkla svenska perfekta kvinnor! Ju mer jag tänkte på det, ju mer irriterad blev jag. Min Pommac! Jag ställde mig upp på det förbannade bussätet, tog fram en AK4 och sköt ner varenda en av kvinnorna. Och mannen också, eftersom jag ändå var igång. Sen gick jag fram till busschauffören, som var italienare såklart, och hånglade upp honom. I en krök åkte bussen av vägen och alla som inte redan var döda dog då. Inklusive jag.

Eller ok, slutet var kanske lite fabricerat. Men vi snackar sno Pommac här. Det gör man bara inte.