Vissa saker är obegripliga

Som att det finns de som på allvar tycker att Martin Stenmark är snygg eller att han sjunger bra. Eller som det faktum att jag är så fanatiskt förtjust i Rolf Lassgård att jag väljer bort allt annat en fredagkväll och istället sitter hemma med en GB-sandwich i käften och tittar på hans grådassiga uppsyn i en Wallanderfilm. (Jag vill ändå hävda att det är värre att tråna efter Stenmark.)

En gång såg jag Lassgård utanför Triangelen. Han var tjock och sliten och sur och jag blev kallsvettig och rörd ända in i hjärteroten. Sen gick jag hem igen.