Skvalmusik P1

Jag behöver klona mig, jag inser det nu. En likadan jag som delar allt och därmed gör livet lite billigare för mig. En Pia II som betalar halva hyran, halva telefonräkningen, halva allt som kostar och som gör det möjligt för mig att flytta till det där vitputsade lilla ensamma stenhuset vid havet som jag naturligtvis bara har råd med om jag är minst två personer.
Vad är det med det här samhället egentligen som gör att alla par ska belönas, medan alla singlar hela tiden ska bestraffas? Jag förstår det inte. Varför hamnar alltid 1 + 1 på plussidan medan 1 + 0 automatiskt och helt felräknat hamnar på minussidan? Varför ska parmänniskornas liv innehålla mer kvantitet och kvalitet bara för att de är två? Duger inte en? Människans regler och lagar om tvåsamhet är ta mig fan det tråkigaste och mest orättvisa som någonsin uppfunnits (förutom apartheid och krig och sånt då kanske).
Sannerligen är det lite märkligt att husen har kommit längre i sin relationsutveckling än vi människor som bygger dem. Hus till skillnad från människor får till exempel gärna vara ensamma. Ingen diskriminerar ett hus för att det inte är ett parhus eller för att det ligger lite avlägset och har en krånglig personlighet. Ensamma hus är idylliska, dyra och eftertraktade medan ensamma människor är ett kliande eksem på tvåsamhetens högra knä. Bort bort!