Nattöppet

När jag vaknar upp är båda benen spjälade. Huden på vaderna är borta och det som möter min blick är vinrött kött som glänser i morgonsolen. Det var en märklig natt, saker hände som inte skulle hända.
Det började inte någon speciell stans, jag bara hoppade rakt in. Huset jag gick runt i var stort med många rum och flera våningar. Varje rum, eller lokal kanske man säger när det handlar om så stora rum, hade olika happenings. Ett av rummen var nedsläckt så när som på en upplyst scen. Teatern som framfördes var färgglad men minerna statiska och så vitt jag kunde höra yttrades inga ord. Det var där jag såg den förste, fast egentligen den siste. Han som betydde mest, allt, kanske fortfarande gör. Han såg mig inte, fokuserade sin tomma blick på händerna som låg stilla i hans knä.
I nästa rum stod människor upp. Det verkade inte hända något speciellt där. Eller jo, en man läste dikter, men han syntes inte så bra eftersom han var lite kortare än alla andra. Rösten förmodar jag var tunn, jag kan inte minnas ett ord han sa. En av de långa människorna stod med benen brett isär och lutade sig bakåt. Trotsade ryggradens konstruktion och nuddade nästan marken med sina tänder. Han var ingen av de viktiga, bara en som jag tröstade min ensamhet med en helg.
Så här fortsatte det, rum efter rum, konstutställningar, teatrar, filmdukar, poetry slams, tysta mjuka rum, högljudda färgsprakande. Och i vart och ett av rummen såg jag olika män, pojkar, som korsat min väg, mina läppar, genom åren.
Inte förrän i det sista rummet blev det något allvarligt fel. Jag såg min första riktiga kärlek, han var nitton och jag var tjugo. Han såg likadan ut nu, musfärgat hår och utstående öron. Vacker och ful precis som då. Såklart var det en konsert i just det rummet. Såklart musik. Han satt ungefär i mitten av rummet, med en söt kortklippt mörkhårig flicka vid sin sida. Jag ville bara gå fram och hälsa men kom ingen vart. I trängseln hittade jag en väg under själva golvet och tänkte dyka upp som gubben i lådan mitt framför honom. Det gjorde jag också. Han tittade, jag tittade, jag snubblade därifrån. Mitt framför några eldkonstnärer hamnade jag. Deras eld hamnade på mig, på mina ben.
Jag stod i ett badrum hos en asiatisk punkare med snälla ögon och spolade kallt vatten på mina ben från ett duschmunstycke. Inte för kallt, sa punkaren med de snälla ögonen. Benen såg inte så illa ut då, stora lilarosa blåmärken men inte värre än så.
Inte som nu, där de hänger som köttiga påminnelser om livet fram tills idag. Dags att vakna en gång till.