...

Om jag ställer mig mitt i en cirkel då?

Igår utanför Djursjukhuset fick jag en tandpetare tillstucken mig. På petaren tronade en rykande knaprig frasig falafel. Varsågoda! sa mannen som gett mig tandpetaren. Sen log han sådär brett som bara nyfrälsta eller dumsnälla kan göra. Eller som bara grillmannen utanför Djursjukhuset kan göra. En gratis aperitif i väntan på huvudnumret.

Det fick mig att tänka på greken i Saluhallen som gav mig och Lina varsin klubba medan vi väntade på gulashsoppan. Varsågoda! Och ett brett jätteleende. Som grillmannens. Och sedan fick det mig att tänka på bonden som körde ensamt ärende hem till mig en regnig kväll, bara för att meddela att jag får gå på hans grusväg så mycket jag bara vill.

Och minnen av alla snälla gubbar swischar förbi när jag blundar. Busschauffören som körde en extrarunda i stan bara för att jag missat var jag skulle gå av, och som körde mig ända fram till dörren dessutom. Torghandlaren som stoppade lite extra frukt i påsen till mig eftersom jag behövde mina vitaminer. Taxicahuffören som höll mitt hår medan jag kräkte en kväll när jag både var fullast i världen och sexton år samtidigt. Och så vidare...

Och jag behöver nog tänka på alla snälla gubbar idag. När likgiltigheten och ointresset väver ännu ett lager runt mig. När de som inte är gubbar än, inte heller lärt sig att jag behöver den där tandpetaren med falafel. För att inte alldeles ramla ihop.

En bra idé nu hade varit att gå och lägga sig

Create Fake Magazine Covers with your own picture at MagMyPic.com

Discount Magazine Subscriptions - Save big!

...och så går solen ner och så går solen upp och så går solen ner och så går solen....

I ärlighetens namn

Nåja, inte fullt så mörkt.

In Memoriam

Min mamma skickar förslag på texten till pappas minnesannons. Tio år sedan om bara några dagar. Tio år sedan mattan drogs undan och lämnade mig att falla fritt. Och jag faller fortfarande. Stannar upp emellanåt, tar sats, och faller igen. Jag känner mig vulgär i min konstanta misstro på livet. Torr i munnen av snusförnuftig dekadens. Vad är det ni andra ser som jag så totalt blundar för?

Ironi på hög nivå

Man står på toppen av ett snötäckt berg och ropar för sitt liv. Vänd rakt framifrån ser man pålen som genomborrat något väsentligt. Vänd rakt bakifrån ser man punkten på ryggen där huden flammande rött buktar sig en smula utåt. Vänd varken eller, ser man lyckligtvis ingenting alls. Man ropar och ropar och ropar. Tar i från knäskålarna och lyfter orden så högt och så långt man bara förmår. Varje gång man på nytt fyller lungorna med luft, borras pålen djupare och djupare in i köttet.

Efter en vecka kommer det efterlängtade ekot, det låter så här:


(.)

(..)

( )

( )


Då sätter man sig äntligen ner, lutar sig tillbaka och låter tyngdkraften göra sitt.

Om jag skulle skriva en C-uppsats i filmvetenskap nu...

...skulle den handla om betydelsen av alla förbannade simbassänger som dyker upp ungefär halvvägs in i 50% av filmerna jag ser. Om hur den plågade huvudkaraktären, som alltid står inför ett svårt beslut, naturligtvis lyckas pricka in en dag när simhallen är helt tom på andra människor. Belysningen som alltid är lite skumt halvdunkel. Väggarna och golven som är antingen spegelblanka eller modernt betongsträva, men alltid kliniska. Baddräkten som oftast är svart med inte alltför utmanande skärning. Ljudet som varierar mellan att skildra rörelserna under vattnet och tystnaden ovanför. Simtagen som alltid bryter vattenytan med perfektion, aldrig tafatta plaskrörelser. Personen som alltid dyker upp till vänster i bild och sträcker fram en handduk precis när den plågade huvudkaraktären når bassängens ena kortsida och av en händelse tittar upp. Det skulle jag skriva om.

Men då skrev jag om alla förbannade cirklar som dyker upp i Kubricks filmer istället. Det kan man också göra. Det är en del - cirklar.

Pusselbitarna faller, som man säger...

...på plats. Idag är han nio månader. Ebbot, that is.

Neil, the bathroom's free. Unlike the country under the Thatcherite junta.

Både Rick och jag gillade Cliff Richard.
Jag minns att vi brukade sitta i Neils kylskåp och kasta deprimerade vindruvor på varandra.
Ibland gifte vi oss mitt i ett gitarrsolo, men inte så ofta.
Han var fin Rick.

Smile, you're on candid camera!

Om ni tänker er alla sorters känslor som varsitt ark papper. Sorg, glädje, hat, saknad, tomhet, nyfikenhet och så vidare. Ni kan få använda olika färger på arken om ni vill. Olika strukturer också. Bara ni lägger dom på hög, känslorna. Ordningen spelar inte heller någon roll.

När de så ligger där, avskyn på kärleken och tristessen på stressen...då tar ni fram det ni gömt bakom ryggen. Den där trädgrenen ni plockade upp från marken innan idag. Som ni ägnade tjugofem minuter åt att vässa medan ni tittade på Dawsons Creek. Snabbt som man drar av ett plåster, penetrerar ni sedan alla känsloarken i ett enda hugg.

Då har ni min insida i ett darrande stycke framför er.

Bon Voyage!

Inifrån samvetet - intet nytt

Snart har jag lansat fritt i ett år. Och fått det att gå runt. Som Arthur kring bordet. Jag är nog lite förvånad. Men mer förvånad är jag att jag inte känner mig speciellt stolt eller tacksam. Snarare känner jag mig lika gnällig som vanligt. Jag vill ha mer pengar så att jag kan göra arbetsrummet finare. Lite tavlor, svarta pärmar, bättre bokhyllor, några skåp, finstilta pennor och ett par gardiner med trädmönster. Jag vill ha en Mac med power, inte en PC utan. Och en laserskrivare istället för den förbannade bläckstrålen som brorsan köpte utan att rådfråga mig. Och så vill jag ha en snygg dansk lampa som hänger i taket och sprider allvetande ljus över mig. Jag vill inte ha folie i golvspringorna som knarkaren som bodde i huset innan mig envisats med att peta dit. Jag vill ha endast svarta nålar till anslagstavlan, inte grönarödagulaochblå. Men mest av allt vill jag ha någon som raggar kunder till mig och låter mig förbli den osociala individ jag är van vid att få vara. Och kanske en frilanskompis som står lutad över axeln på mig och mumlar något om att det är ute med genomskinliga textplattor. Ja, och så gärna ett jordgubbs- och smultronland att rulla runt i när det är fikapaus. Sen kanske jag är nöjd. Ja, det tror jag nog.

Linda skickar gylligaste snusket

Hej Papa Dee!

Det kliar något jävligt

Det här med att inte läsa in egna betydelser i det man inte vet något om. Det är svårt.

Kombinera med tre ...
Det är ännu svårare.

Jag behöver enkelt snart.

En gång för länge sedan hoppade den här låtlistan...

...upp och bet mig ganska rejält. Nu gjorde den det igen.

1. Deus - Theme from Turnpike
2. John Butler Trio - Peaches and Cream
3. Lamb - All in your hands
4. Sufjan Stevens - Damascus
5. Tindersticks - Jism
6. Moondog Jr. - Jintro & the great luna
7. 16 Horsepower - ?
8. Van Morrison - Sweet thing
9. The Be Good Tanyas - Rain & Snow
10. Mark Lanegan - The River Rise
11. Mazzy Star - Fade into you
12. Jeff Buckley - ?
13. Jim White - Static on the radio
14. Great Lake (Leg) Swimmers - Various Stages
15. Jacques Brel - Ne me quitte pas
16. Tom Waits - Cold ground

Och det i vasen står snett

Jag går på en tiodagarskur. Sväljer ner lila kapslar med kiwi- och pärondricka. Sköljer ner kiwi- och pärondricka med den sista apelsinjuicen. Missar munnen oavsiktligt och blöter ner byxorna precis där det borde vila en hand med fem krypande fingrar. Hämtar inga nya byxor utan sitter kvar och bli apelsinkall. Drar upp byxbenen, blottar vaderna och blir ännu kallare. Ja, tänker jag. Ja, det är så här.

Precis innan följde jag det blå ljuset i utanförsvartet. Det tog abrupt slut, som vanligt, som det alltid gör. Blått ljus är en illusion. En illusion som upprepas, men dock. Illusion. Vissa hävdar att det finns blått ljus i andra länder också, på andra sidan jordklotet. Jag tror dem. Illusioner brukar vandra långt, dyka upp där man minst förväntar sig det. Så att du säger att du har sett blått ljus som liknar mina blå ljus, det gör mig inte förvånad.

...

Nej, jag tänker inte på att tanken inte når mig när jag fyller år. Eller när det är julafton eller nyårsafton eller någon annan dag som jag tycker att tanken borde nå mig. Det tänker jag inte på. Skulle jag sitta här och tänka på alla tankar jag själv ger. Oavbrutet. Och sen på hur mycket tanklöst jag får tillbaka. Nej, det skulle inte falla mig in. Man skulle kunna säga att jag är totalt oförmögen att tänka de tankarna. Jag är disabled, så disabled som jag bara kan bli när jag tänker tankar på engelska. Eller när jag inte tänker de tankarna. För jag gör ju inte det. Tänker allt det här. Inte, säger jag.

Nu börjar tyget på byxorna torka lite, känner jag. Nu känner jag inte, torkar jag lite.

Fötterna i kors nu. Hej.


foto: http://www.flickr.com/people/yotababy/

Den där dagen

Hög på Cola beställer jag en kalender

© Foto: Lasse Modin

Eller en isblå klubba som går sönder mellan dina tänder

Du vet det där sprakiga ljudet som kommer från tända stearinljus ibland. När elden skjuter i höjden mitt i en vindpust. Ljudet som får dig att tänka på skört bladguld som går sönder i en öppen handflata. Vet du vilket ljud jag menar? Blunda och koncentrera dig annars.

Just nu, när jag har stängt av alla andra världens ljud, är det just det sprakljudet som fyller rummet jag sitter i. Och rummet är också mycket riktigt fyllt av tända stearinljus. Men jag har gått fram till var och ett av ljusen och det är inte från dom som ljudet kommer den här gången. Jag har lagt örat mot låga efter låga och viskat försiktigt. Andats ytterst långsamt för att inte överrösta ett enda sprak.

Men inte förrän jag går fram till ett av fönstren och trycker läpparna mot den iskalla rutan, förstår jag varifrån det sprakiga ljudet kommer. Med ena ögat uppspärrat stirrar jag ut i mörkret och hör spraken anfalla min spegelbild. Ett inferno av sprak, som om spraken är glada att jag äntligen förstår. Hagel. Hagelsprak. Små vackra kristaller som med högljudda sprak träffar andra sidan av mitt ansikte.

Jag undrar om du skulle tycka att det var ett vackert ljud. Om du skulle förstå skönheten i de knäppande krasande ljuden. Skulle du det? Eller om du mest skulle tänka på födelsedagstårtorna som står i svalen och inte kommer längre på grund av blixthalkan som de små nedriga spraken är skyldiga till. Jag hoppas inte det. Jag tror du kan förstå, du också.

Så

nu börjar vi om...

Jag orkar inte skriva...

Ha en fin helg folket!