Borde jag nämna att den där exilsvensken var först?

På morgnarna säger hon inte så mycket

Inatt. Gravid igen. Pappan. Göran. Bonde från förr. Cirkeln sluten.

Nu lite verklighet.

Ibland placerar jag och Ebbot ut små bajsfällor i hopp om att fånga en bonde

Det man inte ser, har man inte ont av.
Såvida man inte trampar i det.

Jaja, jag erkänner!

Döden igen

Jag är besviken på dig.
Igen.

Lev vackrare på andra sidan Wilmer.

Buss med död svensk tjej

Inatt åkte jag buss i rent vetenskapligt syfte. Mannen som satt bredvid förklarade för mig, intensivt men sakligt, hur den svenska kvinnan ser ut och beter sig. "Till att börja med är hon lång och smal. Hon är delikat finlemmad med fingar som spröda spindelben. Håret är långt och blont, men mil ifrån de amerikanska kvinnornas volymösa frisyrer. Naturligt böljar varje hårstrå halvvägs nerför den svenska kvinnans rygg. När hon rör sig går resten av världen i slow motion för att följa hennes rörelser. Hennes röst påminner om de ljusaste kyrkklockor och när hon skrattar blir det till ett änglaspel (hej kliché) som varje man måste lägga sig på knä för. Hon tänker bara goda tankar och hennes enda önskan här i livet är att hjälpa sina medsystrar bli ännu blondare."

Och så där fortsatte han, mannen bredvid mig. Under tiden körde och stannade bussen där det var sagt att den skulle köra och stanna. Vid varje hållplats steg det på en av dessa vidunderliga kvinnor. Tills dess att hela bussen var full av ljust hår och trådsmala midjor och jag undrade lite vad jag hade där att göra. Mörk och lagomviktig satt jag och vände huvudet till höger och vänster. Förbluffad. Fångad i en fjortonårig killes perfekta våta dröm. Och mannen bredvid mig log och fortsatte prisa den svenska kvinnan.

Till sist var det någon som tog fram en stor Magnum Pommac och började vifta med den. Min Magnum Pommac!! Jag blev lite orolig där i drömmen, tänkte att det är ju själva den att de måste gå och rota i mitt kylskåp medan jag sover. Jäkla svenska perfekta kvinnor! Ju mer jag tänkte på det, ju mer irriterad blev jag. Min Pommac! Jag ställde mig upp på det förbannade bussätet, tog fram en AK4 och sköt ner varenda en av kvinnorna. Och mannen också, eftersom jag ändå var igång. Sen gick jag fram till busschauffören, som var italienare såklart, och hånglade upp honom. I en krök åkte bussen av vägen och alla som inte redan var döda dog då. Inklusive jag.

Eller ok, slutet var kanske lite fabricerat. Men vi snackar sno Pommac här. Det gör man bara inte.

Floyd

Det bor en ansenlig mängd möss i samma hus som jag. På kvällarna när jag ligger och läser Ajvides senaste pocket hör jag hur det knaprar i väggarna. Nära, nära knaprar de små liven. Och jag kastar ibland en tidning i golvet eller bankar med näven i väggen för att de ska bli tysta. Det blir dom aldrig. Sen somnar jag till slut och morgonen efter hittar jag nya muslortar lite här och var.

Erkännas ska att jag har haft ihjäl en mus. Min mamma tvingade mig för ett tag sedan att sätta ut fällor under köksbänken. Och efter en långhelg på annan ort kom jag hem och hittade musliket. Skallen krossad och blodet i en pöl bredvid. Det tog mig tre dagar att ge mig själv syndernas förlåtelse. Tre dagar grät jag och förbannade mitt ondsinta dåd. Sen bar jag ut liket i garaget, sa några väl valda ord och bestämde mig för att glömma.

Men så kom Floyd. Imorse när jag gick runt lite och gäspade mot alla fönsterrutor, hörde jag åter det nu välkända knaprandet. Men den här gången från ett lite oväntat håll, nämligen från min ena högtalare. Mycket riktigt låg där också en rejäl hög med muslortar på fönsterblecket. Försiktigt vände jag högtalaren och tittade in genom hålet på baksidan. Och där satt han, Floyd. Med sina stora svarta ögon och tittade tillbaka på mig. I samma stund insåg jag att jag hade fått en ny chans. Operation Floyd påbörjades.

Som ett ganska kass förstaförsök, började jag med att öppna fönstret och försöka skaka ut Floyd i grannarnas trädgård. Det ramlade ut väldigt mycket hundfoder, men ingen Floyd. Det där med hundfodret var föresten anledningen till att jag gav honom namnet Floyd. En tjockis som gillar konstig mat, vad annars skola han kallas? Dessutom gav det Ebbot alibi, då jag misstänkt honom för att gå upp mitt i natten och smygäta. Matskålen är nämligen alltid helt tom på morgnarna, även om jag med säkerhet vet att där fanns ett par foderkulor kvar kvällen innan.

Så, plan 2. Jag hittade en stor burk, lade i några mandlar och en näve hundmat och placerade öppningen mitt framför hålet i högtalaren. Dock inte närmare än att det skulle sippra in lite syre till Floyd. Sen satte jag mig på en stol och väntade. Och väntade och väntade och väntade. Och väntade. Nada Floyd. Kanske hade Floyd kolavippat? Jag skakade högtalaren lite och hörde hundfodret som var kvar skramla runt där inne. Och nog, jo något lite större tyngre också. Ett par timmar vankade jag fram och tillbaka, bad Floyd att komma ut så att jag skulle kunna ta honom och burken och springa ut på ett av fälten här utanför och släppa ut honom i friheten. Men inget.

Någon gång måste jag plötsligt ha gett upp för rätt som det var befann jag mig liggande i soffan, med en annan glasburk framför ögonen. Och någon gång mellan alla tillbakablickarna i Lost måste Floyd ha passat på. För när jag efter ett besök i köket passerade glasburken var allt foder och alla mandlar i den borta. Norpade! Jag satte örat mot högtalaren men hörde inget. Han är smart, väldigt smart.

Men så nu, precis innan min kommande Ajvide-stund, fick jag syn på honom. Floyd. Något tjockare än för några timmar sedan, något mer stilla. Och här är bildbeviset. En bra stund stod han stilla och poserade, lät blixtarna träffa honom en efter en. Men nu ska han få sova. Jag har pratat lugnande med honom, sagt att jag inte vill honom illa och att vi tar det där utsläppandet imorgon istället. Vem har hjärta att släppa ut ensam mus mitt i becksvartaste natten? Inte jag. Nej, han har fått lite vatten i ett teskedsmått och en gonattsaga. Resten tar vi imorgon. Måste packa en matsäck till honom också.

Gonatt!

Det blir till att skaffa barn med Jarvis tror jag

Utan minsta antydan till ironi

Någon har tappat en hel massa guldstoft i havet idag.
Det är väldigt vackert.
Faktiskt.

Tio år sen - eller dag 2 :-)

Det sticker lite i ögonen idag. Benen är avdomnade som två tuber mjukost. Tejpen som håller upp mitt leende sänder ut konstiga lossnande ljud som får mig att bli nervös. Men jag visste att det inte skulle bli enkelt. Det här positiveriet. Men (igen), det är väl det som gör det hela så h ä r l i g t ?

Det finns en jätterolig metafor om sköra trådar som jag skrattar gott åt just nu. Ha ha ha, låter det bakom stängda dörrar. Åh, härliga dagar. Positiva dagar. Här har ni mig!

Det enda dåliga - eller mindre positiva - med den här dagen är dels att jag använder ordet "det" alldeles för frekvent i början av mina nya stycken, dels att flödet av allt positivt i mitt liv är så enormt att jag inte lyckas stoppa det tillräckligt länge för att skriva en lista till er. Ni får tänka er istället. Visualisera vänner. Tänk...tänk....Cameron Diaz!

Ciao ciao

Nej, skämt åsido. Så illa är det ju inte *blinkbrettleendeblinkhalaruppkjolenovickarpårumpanblink*

Nå, det var bättre va? Go o gla ska man va. Rosor på kinden och solsken i blick. Lite fräck och brudlustig så går medicinen ner. ;-)

Vet ni, jag ska göra er till lags. Från och med idag ska jag tänka POSITIVT. Från och med idag ska jag inte skriva en negativ tanke utan fokusera på det underbara som livet har att erbjuda. Ni kommer att bli såååå stolta ska ni se. Visst det kan bli lite problem med att hitta något bra med morgondagen, eftersom det då är tio år sedan jag stod och höll en döende pappa i handen. Och ett par andra datum framöver kan också komma att ställa till det. Men hej! Jag ska göra mitt allra bästa för att vara klämkäck även dessa dagar. Häng med! :-)

Vi börjar med idag. Redan så här tidigt in på dagen kan jag hitta massor av saker att vara glad över:

1. Min fina orkidé i sovrummet har vissnat lite. Men bara på ena sidan, så nu är det ingen jämnvikt längre. Och snett är alltid kul och roligt. :-)

2. När jag skulle hoppa in i duschen för en stund sedan kunde jag konstatera att jag har väldigt fina bröst. Och det bästa är att de är bara mina, jag slipper dela dom med en endaste en. :-)

3. Det har visst varit lite mord här och där i Sverige inatt och här sitter jag alldeles livs levande utan så mycket som en kniv i ryggen. :-)

4. Snön lyser med sin frånvaro, så jag slipper spendera massa tid på att tänka hur vackert det är utanför när jag sitter inomhus. :-)

5. En liten påminnelse från någon annan om att jag existerar kom inte idag heller, så då slipper jag bekymra mig över det. :-)

6. Om det blir strömavbrott i huset en gång till har jag inget ljus att lysa upp mörkret med. Och eftersom jag gillar svarta filmer kan jag låtsas att jag gillar det i verkligheten också. Det blir skoj. :-)


Det var allt folks! Dagen har säkert en massa mer roligt och fint gömt djupt i sitt sköte. Ta vara på den! Boomshackalack