Jag vs Jag

Det är nog sant som de säger och alltid har sagt, att orden kommer trögare när det grå på insidan börjar blandas upp med färger. För första gången på...ja, jag vet inte...två år kanske...känner jag mig lugn. Tankarna spretar inte lika demonstrativt som förut. Och det hela beror inte på någon stor omvälvande händelse eller många små. Antagligen har jag bara hunnit ikapp mig själv. Utsikten är inte längre min egen ryggtavla, utan just ingenting. Och ingenting är väldigt befriande. Ingenting är lättare att andas in och ingenting kräver inte lika många svar. Ingenting är förbannat vackert att sitta ute i en sista morgon innan maj tar över.

Och färgerna är väl inte direkt skarpare än tidigare. Tores åker femtio meter bort har fortfarande ett tunt vitt röktäcke över sig klockan sju på morgonen. Himlen ovanför kullarna är fortfarande mesigt pastellblå innan solen hunnit hela vägen upp. Dunen som dinglar från grenarna är transparent gula så här dagarna innan de ska falla av för att lösas upp till ingenting.

Så nej, färgerna är som tidigare. Skillnaden. Skillnaden är jag inte längre behöver nöja mig med att beskriva färgerna. Jag kan gå rakt ut i dom och känna att det enda som försvinner. Är orden.

1 år

Det var ju själva fan...

...att jag studsar tillbaka hela tiden. Finsk takt, maestro!