Frukt är knark, knark är godis

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska köpa mirakelfrukt eller en ny jacka till vintern. Jag tänker lite som så, att med några röda bär i svalget kommer även den pissigaste kalla slaskdag smaka len och härlig vaniljsås. Så tänker jag.

Leif

Regnet forsar ner. Det är mörkt ute. Hunden springer fram till grinden och skäller. Du tar på dig sommarsandalerna och springer efter. På ena grindstolpen har någon tryckt fast en genomskinlig plastpåse. Du lyfter upp påsen och känner tyngden av något du inte kan se. Inomhus igen höjer du upp påsen mot propellerplanets ljusnos. Höjer ena ögonbrynet. En halv ring falukorv ler mot dig, ljusgrå och köttig. Vackert mönstrad bakom plastens regndroppar. Jaha, tänker du förvånat. Inte grisfötter den här veckan alltså.

På lördag flyttar han till Malmö, Leif. Hoppas ni är hungriga.

Häck väck våt fläck

Så, nu har jag och Kotte smaskat rosa färgkaramell tillräckligt länge. Dags att dra det dystra hösttäcket över sig igen.

Efterklang

Sista musikvideon på ett tag och med riktigt kass ljudkvalitet som bonus. Men ni vet, danskar! Om ni missade konserten tycker jag ni ska kolla in SVT 20 september. Basta!

1993

Detektivbyrån och havet

Först ett par vindslitande superåttaknastriga timmar vid havet i Kåseberga. Efter det, ljudspåret i brevlådan. 178 kronor värmefilt genom hela kroppen och jag blundar. Bara blundar.

The Rock to rely on

Den tiden på året nu. Någon backar bandet till september 2005 och de första trevande försöken att lita på någon igen tar fart.

Intensitet. Centrifugalkraften håller din kropp fastklistrad mot stolsryggen och när du försöker vrida huvudet åt höger gör det ont i alla muskelfästen. Men efter ett tag. Smärtan blir till minde smärta blir till ingenting blir till en pirrande känsla blir till en varm smekning blir till en skön insikt blir till allt du inte trodde fanns. Och sen finns det inte.

Mitt i alltihop; Urberget. The Rock. To rely on. Namnet. Och det bakom.

Urbergets skugga når från ena sidan till den andra och allt blir greppbart och du vilar allt som oftast din osäkerhet mot hård sten. Sten som skär genom diamanter, som skär ditt tvivel mitt itu. Du kan lita på mig, viskar Urberget när du ligger mot hans yta och drömmer dig in i hans allra intaktaste, tryggaste mittpunkt.

Allt blir allt efter det. Inget är allt. Allt är allt. När du räknar timmar, minuter, sekunder vet du att han gör det också. Tid är allt. Upphöjda in absurdum, sätter ni nya regler. Som Emit Flesti själv svävar ni över staden, i varsin världsdel. Håller er flygande enbart genom varandras andetag. Dofter, musik, oläsliga tecken, skickar ni mellan varandra i rymden. Fast förankrade i Urberget når ni ovanför molnen, ut till det allra yttersta. Dit ni aldrig ska lämna.

Sen en dag skakar det till. Och lite till. Du tittar ner och ser marken öppna sig avgrundsdjup. Ditt Urberg som håller dig fast i tryggheten försvinner ner i en djup klyfta. Kvar ligger du platt på marken med huden full av gnistrande diamantsår.

Efter några dagar kommer någon förbi, ser dig orörlig framför sina fötter. Någon undrar hur det är fatt och du pekar mot det utjämnade Urberget. Där, smackar du med törstiga läppar. Där! Och någon tittar och tittar men ser inget. Där!!! skriker du tyst. Och någon tittar och tittar men ser fortfarande inget. Där, säger du igen. Där...där ligger absolut ingenting. Och jorden färgas blöt av salt. Sen finns det inte.


September 2009, I am so looking forward. Fast forward.

Grannsämja

Eländes jävla grådag

Det var.