sköljstopp

det är fredag och jag har glömt att boka tvättid. eller ja, jag kände inte för att boka tvättid. jag kände inte för att tvätta. mina kläder är slitstarka, de tål att ligga smutsiga i tvättkorgen ett par veckor till. lönen som knappt räcker till något säger ja när jag frågar om vi kan gå ut och handla nya rena kläder imorgon istället. lönen är otroligt anpassningsbar, vad jag än frågar om tackar den nästan alltid ja. utom kanske när jag vill handla tvättmedel för nästan en femtiolapp på konsum, då brukar den vänligt men bestämt tacka nej. jag är väldigt förälskad i min lön, utom kanske de två sista veckorna i månaden när jag blir lite arg för att den tackat ja till alldeles för mycket. men alla förhållanden har sina svackor och vissa de har två.

däremot började för en stund sen mina tankar fara fram som skitiga vettvillingar i mitt huvud och helt plötsligt kände jag för renhet. vita snälla tankar med vackra leenden som är lite mer stilla av sig, som bara rör sig i mjuka kontrollerade rörelser. så ja, jag tvättar ändå. hjärnan ligger som en svamp i min röda hink och jag har hällt i yes diskmedel med citronsmak och rör runt lite med tårna eftersom jag har fingrarna upptagna med att skriva det här. och vattnet blir mer och mer smutsgrått efterhand som musiken bakom mig når sitt crescendo och tamejfan jacob om jag inte börjar dra på smilbanden. för lite skit gör bara gott och speciellt när det motvilligt pressas ur en mer och mer lättad hjärna.

och ni tror mig inte och kanske ljuger jag för lite vin har jag druckit helg som det är, men dom svär som borstbindare i högtalarna och det så jävla högt att hjärnan spritter till och flera personer som gjort mig illa far ut och hamnar i djupet av smutsvattnet och jag är inte ens bitter mot dem längre, jag nästan känner för att sträcka ut handen och rädda dem eller åtminstone säga tjenamoss din gamla möghossa ska du ha ett glas vin att skölja ner din tråkiga inställning med? det gör jag nu inte, men jag kryper i alla fall lite närmare och tittar på dem som om de vore myror i min alldeles egna myrfarm och jo de är så små att man behöver förstoringsglas. och ettriga och säkert förargade står de på led och protesterar mot att de inte kan göra mig ledsen längre och deras gamla löften som de bröt ligger i två delar på botten och jag klappar dem alla på huvudet och viskar att allt är bra nu. allt är förlåtet, det gjorde inget alls och by the way ich liebe dich (nicht)